Till sin stora förvåning och helt emot alla förväntningar har mamman under sin föräldraledighet faktisk både hunnit och varit inspirerad att läsa en hel del. Med återupptäckten av det utmärkta lokala biblioteket och ett snabbt tilltagande intresse för ekologisk/närodlad/äkta mat, hållbar konsumtion och finessen med att leva enklare för att istället kunna göra det man verkligen vill med sitt liv har det blivit ett entusiastisk botaniserande på de mer faktaorienterade avdelningarna.
Naturligtvis svämmar mammans hjärna i nuläget fullständigt över av tyckande och tänkande om de teorier och resonemang som insupits, så därmed blir det ett gäng söndagar framöver lite reflektioner över ett axplock av, i mammans ögon, spännande alster.
Dagen till ära funderar jag lite över Till matens försvar av Michael Pollan, professor i journalistik, men som häri vädrar sina tankar om maten och vårt förhållande därtill. Pollans resonemang i sin enklaste form lyder: ”Ät mat. Inte för mycket. Mest växter.” Boken tar ett väldigt intressant grepp om det som däri benämns "nutrionismen" och pekar på hur vi med god hjälp av media och livsmedelsproducenternas marknadsföring blivit så besatta av enstaka näringsämnen (som det såklart går mode i) att vi alldeles missar vikten och helheten av en allsidig och väl sammansatt kost.
Innan matindustins satte sina klor i oss åt vi "mat", men Pollan menar att många livsmedelsprodukter idag snarare borde kallas "ätliga matliknande substanser". Med andra ord är Pollan inne på samma resonemang (och var nog där först i all ärlighet...) som Mats-Eric Nilsson med sin Äkta Vara. Pollan som skriver ur ett USA-perspektiv har däremot mer fokus på de i USA mycket vanligare hälsopåståendena på allsköns produkter - light, extra fibrer, omega-3 fett, sänker ditt kolesterol osv osv. Hans slutsats blir enkel: "Om du bryr dig om din hälsa, då bör du antagligen undvika produkter med hälsopåståenden på" och konkluderar att om man behöver marknadsföra sin produkt med ett sådant påstående, så är den förmodligen inte värdig att kallas mat.
Med EU:s hårdare regler ser vi ju inte fullt så många produkter med hälsopåståenden (dock är jag bra trött på "flavour of the month" Omega-3), men Pollans tankar funkar lika bra i tänket runt tillsatser och att vi inte borde godta fejkad mat när det finns utmärkta "äkta vara":
- Ät inget dina förfäder på stenålder inte haft en aning om vad det var
- Ät inget som inte kan ruttna
- Ät inget med ingredienser som är a/okända, b/ omöjliga att uttala, c/ fler än fem i antal
Budskapet är enkelt och vid det här laget välkänt för oss som följer debatten om tillsatser: "ät mat och inget annat". Författarens poäng är att vi ska sluta stirra oss blinda på enstaka näringsämnen och se till helheten. Vetenskapen säger att det är mat som gör oss friska, inte näringsämnen i sig.
Att försvara ätande kanske verkar motsägelsefullt när fetma är ett allvarligare hot mot människors hälsa än undernäring, men Pollan menar vidare att vårt förhållningssätt till mat är en av de stora bovarna. Vi stoppar i oss slarvigt i bilen, framför teven och ofta utan sällskap, vilket inte kan kallas måltider. Mat har ersatts med näringsämnen och fixeringen vid specifika näringsämnen gör att vi äter ohälsosammare än någonsin. Man fattar liksom poängen när författaren sakligt går igenom hur man på 1800-talet aktade sig för proteiner, 1900-talet skydde fett som pesten och inte helt oväntat är vi nu på 2000-talet livrädda för kolhydrater (GI, LCHF, etc.)
Själv läste jag boken med stort intresse, men silade de delar som handlar om väldigt amerikaniserade företeelser. Slutklämmen är lika enkel som given: "välj riktig mat och hitta tillbaka till glädjen i att äta". Detta stämmer helt överrens med mina egna tankar efter att ha förkovrat mig i debatten om matfusk, insett att varken fett-, kolhydrat- eller proteinfixering trollar bort bilringarna runt midjan och sakta men säkert verkar förvandlas till en nitisk, fotriktig, egenodlande kottemamma...
