När Halland slår Skåne

Inspirerad av morgonens Skogsknoppsaktivitet blev det friluftsliv för hela slanten söndagen lång. Lillen passade på att ladda om med prinskorv och mos hemmavid och tog sig en powernap i bilen ut till svampskogen. Far hans offrade sig att vakta den baksätessovande prinsen (och dagens utsändning av sportradion misstänker jag...) medan jag i sällskap av mina föräldrar traskade ut i svampskogen med korg och svampkniv i högsta hugg.

Skåne är svårslaget på många plan, men när det gäller kantarellplockning finns det tyvärr inte något att skryta om. På det planet är Halland platsen att vara på och mina kära föräldrar var minst lika uppspelta som jag när vi skördade liter efter liter av gyllene kantisar och perfekta trattisar. Med korgen full återvände vi till den "nyladdade" duracellkaninen som var redo för nya äventyr i skog och mark.

 
Inget smakar så bra som mat lagad och inmundigad i det fria, så för den kompletta friluftsdagen fanns stormkök, råvaror och mängder av kaffe på termos packat i stora picknickkorgen. ...och varför nöja sig med matlagning när man kan baka lite bröd i samma sväng? Morfar gjorde ett strålande jobb med att jäsa "påse-på-magen-bröd" innanför tröjan medan jag svängde ihop en enkel, men ack så god tortellini med tomatsås smaksatt med timjan och citron och lite baconströssel på toppen.

  
Brödet är en rolig och helt klart genialisk idé som jag fick med mig från ledarutbildningen på Friluftsfrämjandet. Hemma blandar man (för 4 pers) i en plastpåse 6 dl vetemjöl, 0,5 påse torrjäst, 0,5 dl socker, 0,5 tsk salt och någon tsk brödkrydda/fänkål/kummin efter smak och tycke. I skogen värmer man till ca 50 C (eller har med sig i en termos) 2 dl vatten som hälls i påsen som knyts ihop och knådas till en jämn deg. Stoppa innanför tröjan för jäsning i ca 20 min och grädda sedan till gyllenbrunt i platta bullar på stormkök eller grillgaller eller som pinnbröd (degkorv snurrad runt en grillpinne) över eld.



Lillkillen hade fullt upp med att visa mormor och morfar runt i den fina skogen och på klipporna intill Hallands största sjö, Lyngern. Dessutom har han alldeles precis upptäkt finessen med gummistövlar och vattenpölsplaskande - lattjolajbans hela dagen lång!

Tweet

Den lille smakförädlaren

Att jag är en konstig typ kan jag säkert få skriftligt från både en och annan i min omgivning som inte sympatiserar med eller kan förstå mina val här i livet. Hur kan man välja obetalda hemmadagar med sonen framför välbetald karriär, hur orkar man bemöda sig med att läsa innehållsförteckningar på var och varannan vara i matbutiken för att få äkta och tillsatsfrimat, hur orkar man lägga en halvtimme extra på att åka kollektivt till jobbet för att spara en rejäl slant (och ett extra koldioxidmoln) jämfört med att ha två bilar och hur i hela fridens namn är man funtad som ägnar sin s.k. "egentid" (lillkillen var under gårdagen fullt sysselsatt av två leksugna morföräldrar) åt att gräva ur komposterna och anlägga jordlasagner inför kommande års odlingar???

Jag var udda redan som barn skulle jag tro med tanke på att jag till skillnad från min ketchupslurpande syster helst åt både korv och spaghetti bolognese utan "den lille smakförädlaren" och när det vankades pannkakor ville jag hellre ha wienerschnitzel med kopiösa mängder kapris eller kanske ett berg med skaldjur eller musslor.

Ketchupen blev aktuellt först i vuxen ålder då den flyttade in i mitt kylskåp tillsammans med maken (ja, den senare fick alltså lov att uppehålla sig i övriga lägenheten också...) precis före julen 2003. Inskolningen var långsam, men nuförtiden kan till och med jag ta mig en liten kludde ketchup till både lasagne och korv med bröd. Som med allt annat jagas det dock ekologiska och tillsatsfria alternativ för glatta livet även på den fronten. Felix har ett e-nummerbefriat alternativ, men varför i hela fridens namn kan man inte kosta på sig att krydda ordentligt istället för att använda snåla kryddextrakt?

Inspirerad av min nya tomatguru Åke Truedsson och hans finfina bok Odla tomater, så skred jag till verket med att förädla mina egna röda dyrgripar innan herr Frost kommer och förstör hela härligheten. Truedsson kokar först ihop tomater, chili, vitlök och lök som passeras och kryddas med 1tsk salt perfärdig liter juice. För att förvandla det hela till ketchup värmer man till tjockare konsistens (vilket tog en bra stund och definitivt inte blev som förtjockningsmedelsstinn industriketchup) och tillsätter 4 msk socker och 1-3 msk vinäger per liter, samt krossad vitlök, finhackad lök, chili, örtkryddor, koriander och/eller spiskummin efter önskad smak.

För hållbarhetens skull kan man lägga till 1 krm natriumbensoat per liter (lös i en liten mängd ketchup innan det blandas i). Häll den varma ketchupen på flaska och njut sedan till spag bol, grytor eller kanske som en utmärkt bas i vintertomatsås på burktomater.

Tweet

Glada knoppar

Söndag är Skogsknoppsdag hos oss och då drar drar vi på stövlar och regnbyxor för en härlig morgon tillsammans med alla de andra små entusiasterna som njuter naturen för mer eller mindre egen maskin. Uppslutningen är överväldigande och med oss hade vi idag 15 knoppar mellan 10 månader och två år och nästan alla hade båda sina föräldrar med sig. Vi ledare har fått lite koll på vad barnen klarar av och idag var det full fart från första stund till sista smulan av den medhavda picknicken var uppäten. Dagen till ära var mormor med oss och Max hade fullt upp att visa henne vad små knoppar gör. 

Friluftsfräjandets Skogsnoppar har fått en ny logga som är så där lagom spännande, men idag satt i alla fall “mamma Knopp” under trädet och saknade alla sina små knoppbarn. Utspridda i gräset fanns det varsin liten knoppbaby att hämta och på nolltid kom våra små knatande med sina troféer - vissa hade lite svårare än andra att skiljas från sin nya vän. Efter ett par sånger var knoppbarnen återbördade och småttingarna satte kurs ner mot stranden för dagens högst populära tema – stenar!



Klonk, klonk hördes det långa vägar när det entusiastiskt samlades den ena stenen större än den andra i de medhavda hinkarna. Som av ett under proppsade var lille buse inte på plaskande i vattenbrynet utan var i likhet med alla de andra knopparna fullt uppslukad av att tömma stranden på stenar.



Med hinkarna fulla kom sedan kritorna fram och vi målade ögon och andra kuligheter på fynden. Visst hamnade en och annan krita i munnen på de minsta, men till fikan hade vi fått ihop tillräckligt med små stendjur för en tjusig vernissage på medhavd duk. Som pricken över i:et bidrog någon med en bit tuggad banan och någon annan ställde storstilat ut sin gröna napp bland de små stenkonstverken.



Logistiken kräver sitt när ett halvt kompani småttingar ska ta sig ut i naturen inom rimlig tidsrymd och förbipasserande hundägare tittade säkert storögt på vår armada. Var svart möjligtvis årets barnvagnsfärg 2009?



När man har hjälpt mamma Knopp att återbörda alla hennes rymningsbenägna barn, plockat tillräckligt med stenar att fylla en mindre hjullastare, skapat konst som får Ernst Billgren att blekna och sjungit om allt från knoppar till björnar – då, ja då är det äntligen dags förden  medhavda matsäcken. Äppelbitar, Mariekex, mackor och bullar i en skön blandning och roligast av allt är att alla andra verkar ha just det som knoppens egen förälder inte hade vett att packa ner i ryggan. Det norpas fräckt kex från obevakade öppna paket, äppelbitar plockas ur grannens mun och rätt vad det är har man en halvtuggad bulle i sin ryggsäck som man kunde svurit på att man definitivt inte själv hade placerat där. De är härliga de små knopparna!



Tweet

Olycka blev till lycka

Jag tycker själv att jag byggde upp ett finfint momentum igår beträffande min äventyrliga svampjakt och antar att ni legat sömnlösa eller suttit nagelbitande inför dagens upplösning. Berättelsen tar vid när jag stövlade över kalhygget i jakten på skogens gula guld och till min förtjusning upptäckte jag efter en liten promenad att kalhygget faktiskt tvärt övergick i grön frodig blandskog precis där jag tidigare haft mina bästa kantarellställen. Som av ett under hade skogsägaren "lagt ner vapen" precis i tid och skonat mina små vänner - må det ha varit hans omtänksamma svamphjärta eller bara en ren tillfällighet att plånboken var lagom välfylld när han kommit så långt. Jag och mina svampar verkar med andra ord ånjuta amnesti ett tag framöver - må den bli varaktig!

För mycket riktigt stod de vackra gula klasarna i givakt när jag kröp runt på alla fyra under grenar och ris och plötsligt undrade jag hur jag skulle få med mig alla perfekta kantareller hem. Finnessen med det tråkiga kalhygget visade sig nämligen vara att inte en endaste konkurrerande svampplockarsjäl fått för sig att fräckt nalla ur "mina" skogsguldsreserver. Vi svamplockare har ju tyvärr ett litet sorgligt personlighetsdrag som gör oss ogina och högst hemlighetsfulla om våra omhuldade svampställen. Vi må vara hyggligt trevliga och sociala individer utanför svampskogen, men när det gäller att hålla våra guldgruvor hemliga är vi beredda att gå till vilka extremer som helst.

Svampkorgen blev full av kantareller i sitt gulaste och perfektaste tillstånd och för första gången någonsin kände jag mig tillräckligt trygg med mitt högst egna svamställe för att låta alla de småttiga svamparna stå kvar på tillväxt. Ingen vettig människa borde kliva rakt ut i kalhygget för att leta skogssvamp!

Det visade sig att kalhygget hade ytterligare en finess i det att jag överhuvudtaget inte behövde oroa mig för att försvinna in i trollskogen med noll chans att hitta tillbaka till bilen. På ett högst betryggande sätt kunde jag smyga runt bland träden utan att en gång tappa vägen ur sikte eller åtminstone höra suset av förbipasserande bilar och på så sätt kunna orientera mig. Jag hittade hem, hade hela korgen full med gyllene kantareller och dessutom gjorde jag upptäckten att mitt svampställe så här års också erbjuder finfina trattkantareller. De senare är torkade inför vinterns svampsåser och kantarellerna förvälldes och styckfrystes. Kantarelltoast - mmm!

Om jag tänker berätta var denna lilla episod utspelade sig? Nähä - jag kommer aldrig att säga mer än "i norra halland"...annars tvingas jag plocka fram min machete... ;-)

Tweet

Dumma, dumma, dumma

...var min spontana och naturligtvis för en 35-åring högst omogna reflektion när jag härom helgen körde ut till vårt "bästaste" svampställe. Det var säsongens första besök och jag kunde knappt tro mina ögon när den frodiga och fina blandskogen i sluttningen nu hade förvandlats till ett gapande kalhygge med lerpölar modell mindre insjö orsakade av skövlingsmaskinernas framfart. Jag ska säga att det var nära till tårarna där jag stod mol allena med min svampkorg på armen och med hjärtat redan bultande eftersom jag skulle ha gett mig in i trollskogen på egen hand.

Detta var första gången jag lämnat lilleman och hans far på TVsoffan (de var alldeles slut efter morgonens Skogsknoppsstrapatser) för att samla mod att på egen hand gå på svampjakt i det som fram tills dess varit en härligt uppslukande svampterräng. Även om jag fullkomligt älskar både skogens tystnad och mitt eget förnämliga sällskap, så finns det två goda anledningar till att jag inte ger mig ut på egen hand (tre om man räknar med att jag är mamma till en mycket promenadsugen 1,5-åring).

Den första är faktumet att gudarna/biologin fullkomligt glömde att begåva mig med någon sorts inre kompass eller känsla för rum, koordinater, avstånd, väderstreck...det som i folkmun kallas lokalsinne. Jag kan lätt gå vilse i en tvårummare utan en suck att hitta tillbaka och i unga år orsakade systern och jag våra föräldrar ett mindre bryt när vi provade på att vara vilse på egen hand i Smålands djupa svampskogar. Det sätter sina spår i skogssjälvförtroendet!

Andra anledningen till att jag åtminstone vill ha en respektingivande 1,5-åring med mig i skogen är att jag begåvats med en livlig fantasi. I varje glänta ser jag en frustande älg, ett aggressivt bökande vildsvin eller en och annan rabiesekorre med bitska tendenser. ...och så har vi alla mördarna förstås! I mitt huvud står alla de nitiska spontanmördarna bakom träden i min avlägsna svampskog och bara väntar på att få vrida nacken av oskyldiga svampplockare eller sätta macheten under deras svampiga dubbelhakor. Maken med en något nyktrare inställning till skogsmördare och framförallt med ett intresse för statistiska sannolikheter påstår att den mördare som gör sig besväret att åka ut i svampskogen för att sitta och vänta på sällan passerande svampplockare definitivt inte "har alla hemma". Själv hävdar jag att det där med att "inte ha alla hemma" verkar vara ett grundläggande karaktärsdrag för individer som njuter av att döda sina medmänniskor.

Nu blev jag lite väl morbid, så låt oss återgå till min sorgligt skövlade svampskog! Jag stod där och tänkte upp scenarier om hur alla de stackars kantisarna utplånats och fördrivits från sina gläntor, hur jag aldrig mer kommer att hitta ett alldeles eget svampställe och hur jag nu är förvisad till mitt mindre pittoreska ställe mellan radhusen hemmavid.Hursomhelst, jag samlade mig och tog beslutet att ge mig ut på den krävande promenaden över kalhygget, vilket i sig ligger på en brant sluttning, för att se om jag kunde hitta spåren av en eller annan överlevarkantis.

Spännande fortsättning följer imorgon....satt det trots allt mördare bakom stubbarna, hade de små kantisarna kunnat förskansa sig mellan trädliken och skulle jag lyckas gå vilse även på en öppen yta med 360 graders god sikt???

Tweet

Ode till överordnad

På mitt jobb där jag absolut inte är oumbärligare eller på något sätt viktigare än någon annan har jag dock fördelen, eller utmaningen (lite hur man väljer att se på det) att rapportera rakt in i ledningsgruppen. Min chef är marknadschefen för företaget som omsätter en sisådär 4 miljarder kronor, har drygt 2200 anställda i 16 länder och för tillfället lider av samma utmaningar som alla andra som säljer något som folk måste prioritera bort när tiderna är sämre.

Överflödigt att tillägga att min chef är en mycket upptagen man och liksom inte någon som man spontant kilar in till för att söka moraliskt stöd i kniviga vardagslägen. Hans kalender är fylld till bredden av möten och resor kors och tvärs över kontinenterna. För att få en halvtimme på tu man hand krävs det noggrann koordinering med hans assistent veckor i förväg och när detta infaller får man finna sig i att konstant bli avbruten av den hysteriskt ringande mobiltelefonen.

Min chef är en typisk manlig svensk karriärist i 55-årsåldern med närmare 30 års klättrande i en skoningslös bransch där huvudena gärna rullar ut när pengarna inte rullar in eller när någon vild och galen företagsledare bestämmer sig för att leka hela havet stormar. Hans huvud ligger direkt under bilan när försäljningen svajjar, många och långa är säkert de arbetsdagar och resor som tagit honom till näst översta pinnhålet och just nu slåss han med näbbar och klor i de årliga budgetförhandlingarna. Han är en tuff och högst framgångsrik man i karriärstermer som på något mystiskt sätt simultant lyckas föra ett harmoniskt familjeliv med fru och tre nu vuxna söner som han gärna pratar kärleksfullt om.

Anledningen då till dagens “ode till överordnad”? Jo, det ska jag berätta! Igår fanns det äntligen både tid och tillfälle att diskutera framtiden med min chef. Framtiden som innebär att min avtalade period att endast jobba 60% löper ut i december, framtiden där jag enligt kollektivavtalet inte är berättigad att vara föräldraledig mer än 20% och framtiden där budget inte tillåter förlängning av min vikarie. Förhandlingsläget att fortsätta vara hemma med min lille guldklimp två dagar i veckan var därmed allt utom gynnsamt. Till bordet kom jag med erbjudandet att min tjänst delvis månne vara obesatt under ett hektiskt halvår med allt vad det innebär för direkta oangelägenheter för min chef och potentiellt uppror från våra internkunder.

Det är då man tackar sin lyckliga stjärna att den tuffa chefen är en riktig mjukis på insidan med familjevärderingar värda ett Nobelpris. Det är då man är lycklig att chefen är en man som dragit land och rike runt på helgerna för att sova på hårda gympasalsgolv under sönernas innebandyturneringar. Det är då man är lycklig att chefen villkorslöst ställer in alla sorters möten för att följa med sin fru på läkarbesök och det är då man kommer ihåg att han tänjde lite nätt på resereglerna för att jag skulle slippa fara fram och tillbaka när jag var höggravid och behövde lite extra vila.

Det är då man älskar chefen för att han självklart och utan en strimma av tveksamhet svarar “klart du ska fortsätta vara hemma med lillkillen så mycket du vill – den ljuvliga tiden kommer aldrig tillbaka…jag löser resten”.

Tweet

Vissa vindar är friskare

Onsdag betyder kontorsdag för mamman och visst skulle man då ibland kunna tro att man befinner sig mitt i en mindre storm eller åtminstone vinande snålblåst. Tyvärr är inte alltid vindarna av just den behagliga karaktär som lilleman och jag njöt i tisdags när vi tog bilen ner till havet och lät Västerhavets höstiga vindbyar rufsa både stor och liten kalufs. Vallda Sandö är en bergig och naturskön liten halvö just väster om Kungsbacka och här bjuds det mycket underhållning i form av klipphoppande, bärplockande och dagen till ära en bonusuppvisning i båtsupptagning i regi av ortens välbärgade seglarpensionärer.

Hade det inte varit för en envis mamma hade den lille förmodligen fortfarande storögt hängt runt kranarna och trucken som lyfte segelbåt efter segelbåt ur vattnet...och hade det inte varit för att den lille efter en stund tappar tålamodet med sin snårkrypande mamma, så hade hon förmodligen fortfarande hängt bland slånbärsnuskar och nyponsnår med tråget i högsta hugg. Vi kompromissade med en promenad på klipporna innan vi slank vidare hemåt via plantskolan för en lyckad jakt på vitlöksutsäde. Nu ska bara pallkragarna höstpysslas innan mina Thermidrome ocn en Sabadrome klyftas och placeras på rätt planteringsdjup med en giva fjäskande dolomitmjöl. 

Slånbären ligger och "frostnyper" sig i frysen innan de blir till den goda saften jag gjorde förra hösten och nyponen behöver kompletteras den kommande helgen innan det blir moskok för vidare förvandling till marmelad och vintervärmande soppa.  

Tweet

Gröna fynd

På vår lilla tur i rikets mer östra delar hade jag bland annat turen att hamna mitt i lilla torghandeln på stora torget i Kalmar och där i snålblåsten fanns en riktig guldgruva. Ett par som verkade ha varit på växthustömmarturné bjöd ut ett gäng växter till ett rent löjligt pris. Om min shopping går under beteckningen häleri eller fynd måste jag låta vara osagt, men nöjd är jag! För det facila priset av 10 riksdaler stycket införskaffade jag två skabbiga, men livskraftiga och fruktbärande citrusplantor. Lappen har för tillfället försnillats, men jag återkommer till sort och konstaterar att den på närmsta platskola betingade ett pris i trakterna 398-498 kr stycket. Fynd!

Ett stycke snirklig ormhassel kostade också 10 kr och har nu ersatt en av mina totalt misslyckade och insektsangripna vinbärsbuskar. 

Tjejen som sålde plantorna ursäktade sig att hon tyvärr var tvungen att ta 20 kr stycket för dessa två frodigt blommande brudorkidéer. Helt OK tycker en orkidéemördare av stora mått som ändå inte kan låte bli att försöka, försöka och försöka.

Ännu ett snäpp österut på Öland och i Capellagårdens ljuvliga örtagård och plantskola införskaffade jag den perenna kinesiska gräslöken med smak av vitlök och en ståtlig piplök. Nu gäller det bara att komma ihåg att skörda dessa små smaksättare under höstens mörkare matlagningskvällar.

Tweet

Höst i trädgården

Ett rent förfärligt höstrusk har vi haft här på Västkusten å det senaste, men lilla trädgården kämpar träget på för att blomma och behaga sin "matte". Trots halv storm och emellanåt otrevligt spöregn har temperaturen i alla fall hållit sig väl över froststrecket. Ett gäng blommor tar sista chansen att slå ut och glädjer mig ideligen med sin överväldigande livskraft.

Lökar till vit doftlilja fick min mor i våras (och tydligen alla andra bloggande trädgårdstidningsprenumeranter) och delade frikostigt med sig till mig. De stackars plantorna fick trängas med de frodiga dahliorna och såg definitivt inte ut som att de skulle hinna presetera några blommor i år. De fick en sista chans med transplantation till en trädgårdskruka och se där - nu står söta liljan i full prakt! ...men doftar kan jag inte påstå att den gör...

Mina två fynd-fikonplantor växer på och visst ser det ut som om vi ska kunna mumsa på ett moget fikon till kexen och osten vilken helg som helst nu!?

Lättlurade mamman fastnade för Weibulls Juniorsortiment med överprisade fröpåsar för målgruppen barn (...eller rättare sagt deras köpgalna föräldrar). Prydnadspumpeplantan slingrar nu som en orm längs med landet och ett gäng gula pumpor ska pryda höstens arrangemang. Den lille kunde förmodligen inte bry sig mindre...

Lilla söta malvan fick följa med hem från plantskolans 50%-på-perenner-fest.

 

Ljung är så gott som obligatoriskt på hösten - jag önskar bara att köpeljungen var lika vacker som den lila vilda kusinen på Bohusläns hedar och klippor.

Årets fnatt verkar ha infallit på Rudbeckiafronten. Dessa små solar gör mig så glad när de stolt står bland alla de sakta segnande sommarblommorna. Strålrudbeckian är min favorit som fanns från förra året, men nu också kompletterats med några fler vänner runt omkring i rabatterna.

Den stora coola 'Magnus' är hur häftig som helst och står rak i ryggen som en soldat med sin stora tunga blomma.

  

Höstsolrosen gör sig lika bra bland rudbeckiorna och strålar glatt som ett fint substitut för den frånvarande höstsolen.

Jag brukar vara ganska duktig på att stå emot hypade och därmed överprisade säsongsnyheter, men nog har jag allt tittat trånande på nya rudbeckian som kallas 'Tomato soup'. Färgen stämmer verkligen med den i övrigt urtråkiga tomatsoppan på burk från Heinz. Motståndskraften upphörde dock när detta lilla skabbiga exemplar bjöds ut till halva priset och nu ser jag hur fint den gör sig i rabatten. ...och nästa år, då är den lika frodig och fin som sina fullpriskollegor.

Ni anar en trend, va!? Glada pigga små solar som lyser upp i det snabbt avtagande dagsljuset. Denna/detta (?) fina dagöga - heliopsis 'Summer Nights' inköptes hos allas vår John (Trädgårdsfredag - så klart!) på slottsträdgården i Malmö. I löööv!

Tweet

Lite högre KRAV

Den här nörden är som bekant utbildad ekoambassadör för KF och häromveckan kompletterades tidigare kunskaper på området med en kortkurs i KRAVs egen regi. Faktum är att jag vid det här laget nog får erkänna att jag har gått och blivit en riktig ekonörd eftersom det inte var så där väldans mycket av kursinnehållet som var nytt eller kändes lönt att notera i mitt lilla block. Snudd på pinsamt blev det nästan när jag kunde (och naturligtvis inte kunde knipa igen min näbb) fylla i för kursledaren om varför KRAV tillåter icke-ekologiskt lecitin i KRAVcertifierade varor (utbudet av ekologiskt lecitin är begränsat och förädlarna uppger att de enbart kan erhålla konventionellt lecitin av rätt kvalitet).

Lite smått och gott fick jag mig dock till livs och som vanligt kan jag inte låta bli att dela med mig...

Något till min förvåning sades det att begreppet ekologiskt inom Europa och Sverige är skyddat i lag och endast får användas för varor certifierade med antingen KRAV eller EU-märkningen för ekologiskt. Man får alltså inte ställa sig på torget och kalla sina grönsaker som odlats under ekologiska betingelser (inget konstgödsel, ingen besprutning, etc.) för ekologiska om man inte genomgått certifieringsprocessen som tar minst två år. Knepigt tycker språkpolisen i mig som då vill påpeka att ekologi faktiskt är vetenskapen om samspelet mellan de levande organismerna och den miljö de lever i*.

EUs gamla logga som håller på att fasas ut

EUs nya logga

 Vi påmindes om att det faktiskt bara finns två märkningar för ekologiskt (KRAV och EU-symbolen), men däremot många andra märkningar som står för diverse miljö-, kvalitets- och socialt ansvarstagande, men som gemeneman ofta har svårt att urskilja innebörden av. Till exempel:

Svanen (Nordiska rådet) och Bra Miljöval (Naturvårdsföreningens falk) som inte finns på livsmedel utan är miljömärke för kemtekniska produkter etc.



MSC (Marine Stewardship Council) som är ett rent miljömärke till förmån för hållbart fiske, men inte har några krav beträffande fiskebåtarnas bränsle, kylmedel etc.

Rainforest Alliance som finns på bland annat kaffe och bananer - handlar om miljö- och socialt ansvar, men inte specifikt ekologiskt odlande.



Nyckelhålet som inte har det minsta att göra med varken ekologiskt, miljövänlig eller tillsatsfri mat utan endast symboliserar att ett livsmedel innehåller lite fett och mycket fibrer. Fler exempel finns, men jag tycker dessa exempel bra illustrerar varför så många är likgiltiga eller känner sig främmande för att sätta sig in i varför och hur man ska välja ekologiskt.

Förvirringen bland de som ändå satt sig in i varför man bör välja ekologiskt finns ofta kvar beträffande varför det finns både KRAV och EU-märkta ekologiska varor. Förklaringen är att EUs gemensamma regelverk skapar en bas för vad som är ekologiskt, men svenska KRAV har sedan adderat på ett gäng hårdare regler som inkluderar striktare miljöaspekter, mer restriktioner beträffande tillsatser och ett socialt ansvarstänkande som utesluter barnarbete och ger anställda rätt till utbildning. KRAV certifierar också butiker, restauranger och fiske, vilket EU inte gör.

De mest besprutade grödorna är i fallande ordning 1. bomull, 2. bananer och 3. kaffe, så om man bara dryftar sig att byta ut ett visst antal konventionell varor, så borde dessa produkter prioriteras högt. Kanske tillsammans med mjölk som man ofta konsumerar mycket av, men bara får betala lite extra för att få i ekologisk tappning (ca 40 kr extra i månaden för en familj på 4 personer). 



Avgifterna för att bli KRAV-certifierad är numera försumbara för de flesta producenter och restauranger (ett par hundralappar till max några få tusenlappar om året, beroende på storlek/omsättning), så detta är i de allra flesta fallen bara en ihålig förevändning att inte KRAV-certifiera sig om man ändå hävdar att man säljer "ekologiska varor".

20-25% av klimatgasutsläppen i Sverige kommer från livsmedel. Utav dessa är bara 10-15% därav orsakade av transporter, så tvärtemot vad man ofta tror har själva produktionen mycket större påverkan på klimatet än transporten till/från butik. Ekologiskt jordbruk kräver dessutom att man skapar ett gott kretslopp på gården och därmed transporterar man mycket mindre foder, gödsel etc. mellan gårdar - smart och ganska givet om man tänker efter.

Räknat i kronor är de ekologiska varor som säljs mest i Sverige 1. mjölk, 2. ägg 3. fil, 4. kaffe, 5. juice, 6. yoghurt, 7. konserverade grönsaker, 8. kött, 9. barnmat, 10. gräddprodukter

Sist, men inte minst får man ibland påminna sig själv att anledningen till att det ekologiska alternativet ofta kostar en eller ett par kronor mer är att producenterna får lägre avkastning eller mindre volymer med de strängare (men schysstare) ekologiska förhållanden (mindre hönor per kvm, dyrare mat till djur som inte får äta pelleterade kadaver eller genmodifierad soja, långsammare tillväxt för grödor som inte "pressas" med konstgödel), ekologiska varor särhanteras för att inte blandas med konvetionella och man är med certifieringen försäkrad om att varorna verkligen är det de utges för att vara.

*dvs det vetenskapliga studiet av de levande organismernas förekomst, deras geografiska fördelning, hur förekomsten och fördelningen påverkas av interaktionen arterna sinsemellan och hur förekomsten och fördelningen påverkas av miljöns andra (icke-biologiska) egenskaper.

Ordet ekologi härleds ur eko-, av grek. oiko- (av oikos "hus", "boning"), och -logia "vetenskap", "lära" och begreppet skapades 1866 av den tyske biologen Ernst Haeckel. (uppenbarligen saxat från Wikipedia...)

Tweet

Söndagsläsning och pyssla bör man

Min omgivning och speciellt då mannen jag är gift med är smärtsamt medvetna att jag väldigt mycket önskar mig en egen liten hönsbesättning för att kunna "närproducera" familjens äggbehov och kanske en och annan ungtupp till höstens Coq au Vin. Att man då rakt inte skulle bli populär om man installerade ett gäng kacklande och gödslande hönor och tuppar på sina dryga 300 kvm mitt i småbarnsghettot är givet, att jag säkert aldrig skulle mäkta med att nacka en tupp för egen maskin och att maken definitivt inte delar mina drömmar på den här punkten gör att ärendet definitivt är bordlagt för stunden.

Men skam den som ger sig och jag håller konstant ögonen öppna för möjliga lösningar i hönsärendet. Länge har jag haft Anna Örnbergs bok Fixa för trädgårn - inred och dekorera ditt gröna rum stående i hyllan och när jag åter satte mig och bläddrade i den  i somras föll jag pladask för "hönsubstituten" som hon hade skapat. Fram kom nya sticksågen och ur en 22/140 mm furuplanka sågades 3 små pimpinetta hönsmödrar. Hobbyfärgerna kom fram till pyntningen , en pinne kördes upp i bakänden på hönsfröknarna och hela klabbet sprayades med klarlack innan hönorna fick picka loss i min slingerkrasseodling.

Ganska söta, va? ...sonen är helnöjd med mammas "kackor" och nu letar vi febrilt efter var de kan ha tänkas gömt våra fina frukostägg.



...och har man börjar pyssla och dragit fram sticksågen och arbetsbordet är det svårt att sluta tvärt. En 27-mm furulist hade inköpts på byggmarknaden, kapades i 17 cm långa bitar med ena änden spetsig, målades med vit fönster/snickerifärg, stämplades och sprayades med klarlack. Simsalabim och jag kommer att ha väldens mest välskyltade grönsaksland och örtagård nästa år!



Tweet

Fisken går på torra land

På helgen i lägerteknik häromveckan var det tuffa pix med sovande i vindskydd i nära nollgradig nattemperatur, räddningstekniker med kapsejsad kanot och allmänt släpande och konkande för att bygga upp en exeplarisk lägerplats i övningssyfte. Ett område det definitivt inte gick någon nöd på oss var beträffande mathållningen och allmänt intag av allehanda godsaker. Vi lagade lunch på stormkök och åt så det stod ut genom öronen och på kvällen kom stora grytan fram för att hängas på trefot över elden.

Kloka instruktörer hade planerat en minst sagt utsökt trerättersmeny och det föll mig alldeles i smaken att förtära fisksoppa efter en dag på vattnet. Att den var allt utom viktväktarmässig hade mindre betydelse när man ägnat dagen åt att paddla och släpa runt kanoter och packning - jag njöt i fulla drag invid elden med en kåsa Chardonnay som finfint komplement. Fisk och potatis kom onödigt "halvfabricerade" i kuber för friluftslivet, men hemma använder man såklart färska ingredienser.

Utsökta fisksoppan från strandkanten, 4 port

2 sorters fisk i kuber - t. ex. 300 g lax och 300 g sej/kolja
3 morötter i slantar
6-8 potatis i tärningar
2 gula lök hackad
2 klyftor vitlök, hackad
7-8 dl vatten + 2 fiskbuljongtärningar
2,5 dl matlagningsgrädde
2,5 dl creme fraiche
2 msk tomatpuré
vitt vin, salt och peppar efter smak

Bryn grönsakerna, blanda i övrigt utom fisken och låt koka tills grönsakerna är nästan mjuka. Lägg i fisken och låt koka ett par minuter tills fisken är genomkokt. Smaka av!

Tweet

What goes around, comes around…

När jag gick naturvetenskapliglinje på Söderslättsgymnasiet i början av 90-talet hade vi en knepig biologilärare som med jämna mellanrum inte fanns på plats för att undervisa sina lagom tillmötesgående elever. Det var vid dessa tillfällen den riktige tokstollen (som vi alla i klassen var rörande överens om att han var) dök upp och vikarierade.

Han såg ut som en vildvuxen viking i helskägg, hade supertöntiga snickarbyxor i jeanstyg och på fötterna hade han de för skånska “bonnlurkar” obligatoriska “träbonnarna” (träskorna). Den stackars mannen fick ingen kred alls av oss snoriga tonåringar (trots att vi i grund och botten var pluggisar och töntiga naturare!) och lyssnade på hans undervisning eller intresserade oss för vad han hade att säga var det sista vi gjorde. Sedan dess har jag av naturliga skäl inte förärat denna stackars vikarie en endaste tanke.

Nu  har det gått en 16-17 år och jag har lite mer livserfarenhet i bagaget, något mer genomtänkta tankar om hur jag vill leva mitt liv och framförallt med en passion för att ta tillvara vad naturen har att bjuda oss på. Sann patriot som jag är och med ett brinnande intresse för matlagning med äkta och schysst producerade råvaror läser jag gärna bloggen Skånska skafferiet. Bloggerskan och ICA-handlaren Anna har ett par gånger i förbifarten nämnt den supersmarta och ypperliga affärsidén Jordnära, varifrån butiken tar in ett gäng unika delikatesser direkt från den skånska myllan. Nyfiken i en strut var jag tvungen att ta mig en närmare titt...

..."vårt företag är specialiserat på att plocka och leverera vilda örter, svamp och bär. Jordnära levererar just nu till restauranger i Skåne, Göteborg, Stockholm, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors och har bland annat världsberömda NOMA i Köpenhamn som kund."

Undertecknad blir ännu nyfiknare och läser lite varstans i pressen om Jordnäras grundare Roland Rittman - den tokige vikarien från gymnasiet! Rittman gick arbetslös en längre tid, hittade mycket svamp och när den inte fick plats i frysen kom han på att han kunde sälja den. Han ställde sig på torget i Lund och upptäckte att gubben bredvid sålde nässlor. Då fick Rittman idén att också sälja egenplockad ängssyra, ramslök, fläder, maskros och harsyra och det blev upptakten till hans firma som idag sysselsätter honom på heltid och dessutom har fyra personer anställda på deltid.

Detta utspelade sig 2004 och timingen var ypperlig för när proffskockarna just fått upp ögonen för den begynnande eko- och närodlattrenden och det som för många av oss också blivit en längtan tillbaka till det naturliga och okonstlade. Rittman var smart och började bearbeta lyxkrogarna i Köpenhamn och Malmö och har man dem ombord kan man snart vara med och skapa trender skulle jag tro. Jordnäras samarbete med superheta NOMA gav ringar på vattnet och snart hade Rittman en hel klase krögare i hälarna som ville var lika trendriktiga och fylla menyerna med oväntade läckerheter direkt från livslevande naturen. Detta fenomen är numera känt som ”det nya nordiska köket”.

Den gamle gynnaren i trätofflor har alltså lämnat de otacksamma snoriga tonåringarna bakom sig, mycket väl förvaltat sina kunskaper om naturens skafferi och snurrat igång en välmående verksamhet som både väcker positiv uppmärksam och förmodligen är lite lagom lukrativ med tanke på priserna de slutgiltiga maträtterna betingar hos lyxkrogarna.

Tänk om jag då i början på 90-talet hade lyssnat på den töntige biologivikarien istället för att helhjärtat engagera mig i att tycka och tänka om hur fjantig han var och vilken menlös smörja han försökte lära oss. Då hade det kanske varit jag som i rättan tid knäckt koden till befolkningens längtan tillbaka till det naturliga och nu kunnat tjäna storkovan på det som jag tycker är det roligaste som finns – plocka svamp och bär, ströva i skog och mark och mässa budskapet om att ta tillvara naturens skafferi….

För den som blir sugen på att prova lite vild mat direkt från naturen rekommenderar Rittman naturligtvis svampplockning så här på hösten – kantareller och karljohan. Under vintern plockar han kirskål, granskott, strandgyllen, myskmadra, harsyra och gulplister. På våren är vi flera med Roland som mumsar nässlor, men man borde också plocka sin egen rams- och kajplök och knipa en och annan luktviol innan man växlar över på strandörterna under sommaren.

Bilden är lånad från DN, fotograf Anders Hansson

Tweet

Att inledas i frestelsen

Det blir inte så mycket bakande av nu när jag viktväktar av den enkla anledningen att jag har absolut noll disciplin med mackor och kaloririka pålägg om de finns tillhands när sena kvällskurret i magen sätter in just före sänggåendet. Häromdagen när det var dags att friska upp surdegarna kunde jag dock inte motstå att låta de små stackarna komma till nytta istället för att glida ner i avloppet.

Receptet kom från favoriten Bröd från Brunkebergsbageri och allra godast blev det att rosta skivorna när bröden legat insvepta i bakduken ett par dagar.

Hassel- och valnötsbröd, 3-4 bröd

700 g vatten
250 g vetesurdeg
20 g jäst
950 g vetemjöl special*
200 g grovt rågmjöl*
25 g ljus sirap*
30 g havssalt
100 g rostade hela hasselnötter
100 g valnötter

Blanda samtliga ingredienser utom saltet och nötterna. Arbeta degen i hushållsmaskin i 10 minuter.Tillsätt saltet. Arbeta degen i ytterligare 5 minuter. Tillsätt nötterna och arbeta in dem så att de fördelas jämnt i degen. Låt degen vila i bunken i 40 minuter.

Forma degen till tre eller fyra runda bullar och låt dem vila i 10 minuter. Platta till varje degbulle, vik upp en kant mot mitten och tryck till med handloven. Vik degen igen och tryck åter till med handloven. Rulla till jämna, avlånga bröd. Låt jäsa i ca 1 timme eller i kylen över natten.

Sätt ugnen på 250 grader och ställ in en tom plåt på nedersta falsen. Lägg bröden med skarven uppåt på plåt täckt med bakplåtspapper. Ställ in dem i ugnen, häll en kopp kallt vatten på den förvärmda plåten längst ned, stäng ugnsluckan och sänk temperaturen till 200 grader. Släpp ut ånga efter 20 minuter. Grädda bröden i ca 35 minuter eller tills brödens innertemperatur är ca 98 grader.

*ekologiska ingredienser, bilden är lånad

Tweet

En riktig rackarrökare

Gårdagens aktivitet i köksregionerna borde ha genomförts redan för en sisådär tre månader sedan för att maxa vårt utbyte av den stora grillsäsongen. Nu blev det uppenbarligen inte så, men på bonussidan lägger jag att vi nu istället kunde koka vår goda BBQ-sås på idel närproducerade färska varor.

Såsen är hur god som helst med bra sting, en liten sur/sötma och den där speciella röksmaken som just BBQ-sås bör ha. Det här med rökaromer är dock något som “klyver mig mitt itu” från ett ideologiskt perspektiv. Att tillsätta aromämnen är inget jag propagerar för, men å andra sidan är det bra svårt att uppnå röksmak i en sås som aldrig varit någonstans i närheten av eld eller rök. Läser man på lite förstår man att rökarom är ett av aromämnena som jämt och ständigt dras upp som potentiellt inte särskilt nyttigt, men å andra sidan finns det ännu inte några studier som visar varken det ena eller det andra.

Rökaromer tillverkas industriellt genom att en rökgenerator med hjälp av förkolnad träflis skapar ett rökmoln som leds in i en tunnel med cirkulerande vatten. Vattnet absorberar röken och går sedan igenom olika reningsprocesser för att därefter tappas på fat.

För min del är konstgjorda rökaromer alltså inte något jag oroar mig över i hemma matlagningen något mer än mina brända kanter på rostebrödet eller en gnutta bensopyren på biffen, men skulle en livsmedelstillverkare däremot försöka sälja mig en skinka eller “rökt” korv med tillsatt rökarom blir det genast annat ljud i skällan. Då har rökaromen tillförts maten för att få mig att tro att den är rökt eller grillad när man i själva verket skippat det momentet för att spara pengar. Man fuskar och luras och jag får inte maten jag tror mig köpa – fy skäms! Mer läsning finns på Äkta Vara här för den som vill läsa om hur vi blir lurade av köttproducenter om vi inte är uppmärksamma. Värt att ha i åtanke när man skjuter sin kundvagn mellan kyldiskarna tycker jag!

Tillbaka till den utsökta såsen….

Smaskig BBQ-sås, 3 burkar/större flaskor

2 gula lökar*, hackade
2 morötter* i slantar
4 vitlöksklyftor*, hackade
chili(flingor) efter smak
500 g tomater + 1 burk krossade tomater (eller 1 kg av endera)
1 dl koncentrerad apelsinjuice*
1 dl ättikssprit (12%)
1 dl strösocker*
4 msk tomatpuré*
2-4 tsk liquid smoke – kan uteslutas
6 hela kryddnejlikor
skal av 2 apelsiner
salt och peppar*

Koka samman allt tills morotsslantarna mjuknat – ca 45 minuter, mixa med mixerstav. Smaka av med salt och peppar och häll upp på rena burkar eller flaskor. Njut till alla sorters godsaker från grillen eller grillpannan.

*ekologiska ingredienser

Tweet

Glöm hösten utanför fönstret…

 

…för första målet på vår resa häromveckan var lillkusinens namngivning och därtill hörande kalas i ett härligt blommande Sörmland. Det föll ju sig så att mina föräldrar som väntat tålmodigt i många år medan döttrarna förverkligade sig själva på allehanda vis inom yrkes- och nöjeslivet plötsligt blev mormor och morfar både en och två gånger under 2009. Mellan systerns och min grabb är det exakt 10,5 månad – varken mer eller mindre på dagen. De små herrarna som hittills inte märkt så mycket av varandras existens och brytt sig än mindre har nu plötsligt kommit i synk och upptäckt finessen med att ha en nästan jämnårig kusin. Visst luggar den lille fortfarande den store och den store sätter fingrarna i öronen när den lille ger upp sina apvrål, men tillsammans är de allt bra söta.

Bättre “lokal” än svär/farföräldrarna blommande trädgård med tillhörande röda stuga med vita knutar kunde man inte önska sig och för en trädgårdsnörd som undertecknat blev det fullt upp med blomsterbeundran och ett och annat lånat frö från de överblommade skönheterna (när ingen tittade!).

Vi hedningar som inte väljer kyrkans ritualer och dop får hitta på vårt eget körschema och med inspiration från vår lillemans fest var det tipsrunda om festföremålet, vidare ett fint tal av föräldrarna och farfadern satte spaden i jorden för att plantera ett familjeäppelträd åt den lille.

  

Måtte min “lånade” vissna dahlia ge ett par frö med god grobarhet . Den här polkarandiga skönheten föll jag pladask för.

Frågan är om valet av fadder/livsledsagare var så vidare klokt!? ;-) Festföremålet och jag hade hur kul som helst tillsammans…

Efter mycket funderande och ett par kapsejsade presentidéer hittade vi äntligen rätt. Men väntar man in i det sista får man improvisera och i väntan på leverans fick den lille ett symboliskt lamm. Smakade gott gjorde det nog eftersom den lille direkt satte tänderna i den ludne lille individen.

Den riktiga presenten från kusinen med föräldrar var nämligen den här underbare lille krabaten inhandlad via inredning etc. som visade sig vara en fantastisk bra och serviceminded e-butik. Lilla lammet är enligt utsaga handgjort av en farbror i Estland och för att få kreaturet på plats så snabbt som möjligt åkte leverantören med lammet under armen hem till Albin på Kungsholmen i Stockholm. Det kallar jag service! Rapporter säger att den lille herren är mycket nöjd med sitt nya ovanliga husdjur mitt i myllrande storstaden.

   

Syster Yster hade pysslat järnet i köksregionerna och producerat en massa godsaker – hallon/chokladtårtan var min absoluta favorit. 

Mellan begivenheterna tog jag antingen ett alibi i något av barnen eller kameran med mig och smög runt i den härliga trädgården. Inte nog med att jag stal fröer – jag snodde med mig ett gäng utmärkta odlartips också. Nästa vår blir det toarulleinsamling här i huset för att ge purjolökarna det stöd de så väl behöver

.

Hade inte tråkiga föräldrar separerat duon inför nattsömnen hade förmodligen de två kusinerna fortfarande snurrat runt i Sörmlands skogar. De kom nämligen på hur kul det var när den store knuffade runt den lille plutten sittandes i sin vagn. Båda fnittrade glatt och bara lite styrhjälp behövdes emellanåt för att de inte skulle lämna ägorna.

Tweet