Dumma, dumma, dumma

...var min spontana och naturligtvis för en 35-åring högst omogna reflektion när jag härom helgen körde ut till vårt "bästaste" svampställe. Det var säsongens första besök och jag kunde knappt tro mina ögon när den frodiga och fina blandskogen i sluttningen nu hade förvandlats till ett gapande kalhygge med lerpölar modell mindre insjö orsakade av skövlingsmaskinernas framfart. Jag ska säga att det var nära till tårarna där jag stod mol allena med min svampkorg på armen och med hjärtat redan bultande eftersom jag skulle ha gett mig in i trollskogen på egen hand.

Detta var första gången jag lämnat lilleman och hans far på TVsoffan (de var alldeles slut efter morgonens Skogsknoppsstrapatser) för att samla mod att på egen hand gå på svampjakt i det som fram tills dess varit en härligt uppslukande svampterräng. Även om jag fullkomligt älskar både skogens tystnad och mitt eget förnämliga sällskap, så finns det två goda anledningar till att jag inte ger mig ut på egen hand (tre om man räknar med att jag är mamma till en mycket promenadsugen 1,5-åring).

Den första är faktumet att gudarna/biologin fullkomligt glömde att begåva mig med någon sorts inre kompass eller känsla för rum, koordinater, avstånd, väderstreck...det som i folkmun kallas lokalsinne. Jag kan lätt gå vilse i en tvårummare utan en suck att hitta tillbaka och i unga år orsakade systern och jag våra föräldrar ett mindre bryt när vi provade på att vara vilse på egen hand i Smålands djupa svampskogar. Det sätter sina spår i skogssjälvförtroendet!

Andra anledningen till att jag åtminstone vill ha en respektingivande 1,5-åring med mig i skogen är att jag begåvats med en livlig fantasi. I varje glänta ser jag en frustande älg, ett aggressivt bökande vildsvin eller en och annan rabiesekorre med bitska tendenser. ...och så har vi alla mördarna förstås! I mitt huvud står alla de nitiska spontanmördarna bakom träden i min avlägsna svampskog och bara väntar på att få vrida nacken av oskyldiga svampplockare eller sätta macheten under deras svampiga dubbelhakor. Maken med en något nyktrare inställning till skogsmördare och framförallt med ett intresse för statistiska sannolikheter påstår att den mördare som gör sig besväret att åka ut i svampskogen för att sitta och vänta på sällan passerande svampplockare definitivt inte "har alla hemma". Själv hävdar jag att det där med att "inte ha alla hemma" verkar vara ett grundläggande karaktärsdrag för individer som njuter av att döda sina medmänniskor.

Nu blev jag lite väl morbid, så låt oss återgå till min sorgligt skövlade svampskog! Jag stod där och tänkte upp scenarier om hur alla de stackars kantisarna utplånats och fördrivits från sina gläntor, hur jag aldrig mer kommer att hitta ett alldeles eget svampställe och hur jag nu är förvisad till mitt mindre pittoreska ställe mellan radhusen hemmavid.Hursomhelst, jag samlade mig och tog beslutet att ge mig ut på den krävande promenaden över kalhygget, vilket i sig ligger på en brant sluttning, för att se om jag kunde hitta spåren av en eller annan överlevarkantis.

Spännande fortsättning följer imorgon....satt det trots allt mördare bakom stubbarna, hade de små kantisarna kunnat förskansa sig mellan trädliken och skulle jag lyckas gå vilse även på en öppen yta med 360 graders god sikt???

Tweet