Olycka blev till lycka

Jag tycker själv att jag byggde upp ett finfint momentum igår beträffande min äventyrliga svampjakt och antar att ni legat sömnlösa eller suttit nagelbitande inför dagens upplösning. Berättelsen tar vid när jag stövlade över kalhygget i jakten på skogens gula guld och till min förtjusning upptäckte jag efter en liten promenad att kalhygget faktiskt tvärt övergick i grön frodig blandskog precis där jag tidigare haft mina bästa kantarellställen. Som av ett under hade skogsägaren "lagt ner vapen" precis i tid och skonat mina små vänner - må det ha varit hans omtänksamma svamphjärta eller bara en ren tillfällighet att plånboken var lagom välfylld när han kommit så långt. Jag och mina svampar verkar med andra ord ånjuta amnesti ett tag framöver - må den bli varaktig!

För mycket riktigt stod de vackra gula klasarna i givakt när jag kröp runt på alla fyra under grenar och ris och plötsligt undrade jag hur jag skulle få med mig alla perfekta kantareller hem. Finnessen med det tråkiga kalhygget visade sig nämligen vara att inte en endaste konkurrerande svampplockarsjäl fått för sig att fräckt nalla ur "mina" skogsguldsreserver. Vi svamplockare har ju tyvärr ett litet sorgligt personlighetsdrag som gör oss ogina och högst hemlighetsfulla om våra omhuldade svampställen. Vi må vara hyggligt trevliga och sociala individer utanför svampskogen, men när det gäller att hålla våra guldgruvor hemliga är vi beredda att gå till vilka extremer som helst.

Svampkorgen blev full av kantareller i sitt gulaste och perfektaste tillstånd och för första gången någonsin kände jag mig tillräckligt trygg med mitt högst egna svamställe för att låta alla de småttiga svamparna stå kvar på tillväxt. Ingen vettig människa borde kliva rakt ut i kalhygget för att leta skogssvamp!

Det visade sig att kalhygget hade ytterligare en finess i det att jag överhuvudtaget inte behövde oroa mig för att försvinna in i trollskogen med noll chans att hitta tillbaka till bilen. På ett högst betryggande sätt kunde jag smyga runt bland träden utan att en gång tappa vägen ur sikte eller åtminstone höra suset av förbipasserande bilar och på så sätt kunna orientera mig. Jag hittade hem, hade hela korgen full med gyllene kantareller och dessutom gjorde jag upptäckten att mitt svampställe så här års också erbjuder finfina trattkantareller. De senare är torkade inför vinterns svampsåser och kantarellerna förvälldes och styckfrystes. Kantarelltoast - mmm!

Om jag tänker berätta var denna lilla episod utspelade sig? Nähä - jag kommer aldrig att säga mer än "i norra halland"...annars tvingas jag plocka fram min machete... ;-)

Tweet