Färg vill vi ha!

Akleja`Nora Barlow´ Källa 

Nej, nu är jag så in i bänken trött på att se julhälsningen på min blogg, så det måste vara dags att ge en vink om våren. Fullt upp mitt i flytten och en liten som precis börjat krypa, men det finns inte mycket i världen som skulle kunna få mig att hoppa över säsongens fröodling.

Nytt för i år är att jag provar vintersådder inspirerad av frögurun Ulla Hasselmark. Ute på vår altan står i denna kalla stund 16 sålådor med allsköns blomsterfrön som ska förvandla nya leråkern till ett blomsterhav (är det tänkt...). Odlingshjärnan vill vara skeptisk till om det kommer att funka, men hjärtat hoppas innerligt att miraklet kan ske. Mer info om vintersådder hittar man här, men i stora drag förseglas en sålåda fylld med blomjord, frö och ett lager vermiculit, luftas och dräneras med små hål, kastas ut i kylan och får klara sig där med automatisk vattning genom hålen när det blir milt. Vips har man fantastiska perennplantor att plantera ut på försommaren...typ.

12 januari sådde jag:

Pionvallmo `Black Paeony´

Pionvallmo `Purple Paeony´

Akleja `Nora Barlow´

Akleja Mix, egen från Heljagården

Japansk akleja, `Ministar´

Vit stjärnflocka, egen

Stjärnflocka `Rose Symphony´

Vit Rudbeckia `White Swan´

Rosa Rudbeckia `Primadonna Deep Purple´

Röd Solhatt `Double-Decker´

Drakmynta, rosa

Jätteverbena `Buena´

Stockros, blandad

Blomman för dagen `Crimson Rambler´

Ramslök

Rabarber `Glaskin’s Perpetual´

Trädgårdstanten

Tweet

God jul från oss!

Julafton och barnaögon tindra! Här är vi lyckliga att få mysa tillsammans och bara ta det riktigt lugnt. Decembermånad blev inte alls som vi tänkt oss med en bruten axel och operation på fadern i huset, och därpå följande justeringar till inflyttning i nya huset och det allmänna familjelivet. Nu blickar vi dock framåt och längtar efter allt härligt som komma skall.

Absolut ingenting alls av det sedvanliga julpysslandet hann vi med, men tänk att man kan ha det lika härligt för det. Dock fick den lilla wannabe-floristen i mig gå loss en runda igår - det var kul!

God jul och gott nytt år till er alla!

Tweet

Tiden är knapp...

Foto: www.rosesjolander.com 

...och det är så mycket jag vill hinna med. Huset är alldeles nästan färdigt och vi hoppas vara inflyttade lagom till jul. Fint som snus blir det och rätt vad det är kommer det säkert en bild eller två.

Barnen växer så det knakar med lilltrollet redan ett halvår och stortrollet på väg mot sin fyraårsdag. Naturligtvis finast i världen och det är helt underbart att se den stora syskonkärleken dem emellan.

Skrivandet i Onäng OrdsMedia rullar på med många roliga reportage tillsammans med fotograf Sonja Dahlgren. Vi är hur stolta som helst över att ha sålt till bland annat Allt om Trädgård, Hus & Hem trädgård och Expressens LEVA & BO och på det nya året blir det massor av nya spännande äventyr.

Sen ska ju en trädgård planeras och anläggas, nästa vecka håller jag en kurs i julkortsmakeri och på söndagar hänger vi i skogen med Friluftsfrämjandets Knytteverksamhet. Med andra ord skulle jag gärna ha 48 timmar på mitt dygn för att hinna med allt roligt.

Jag inser mina begränsningar i bloggvärlden och passar därför på  önska allt gott för december och så småningom en härlig jul och nyårshelg!

Tweet

Utmaning i oktober

Nu är ju inte detta mycket av en mat- och bakblogg längre, då kombinationen sällskaplig fem-månaders-bebis och ett icke-önskvärt-midjemått inte lämnar förutsättningarna för dagligt experimenterande i köksregionerna. Men eftersom min fina frilanskollega och utomordentligt inspirerande matbloggaren Sonja kör en oktoberutmaning på temat att "nyttifiera ett bakverk" på Dagmar's Kitchen, så kunde jag inte hålla mig från att bidra med en gammal favorit.

Picknick-på-stubben-kakorna har hängt med mig sedan mina första stapplande steg i köksregionerna på 80-talet och fortfarande är de något av det mest delikata man kan fixa till just en fika i skogen. Busenkla, kanske inte direkt nyttiga ur ett kalorihänsende, men grahamsmjöl och havregryn mättar och rafsar gott i magen och solroskärnor måste vara hur nyttiga som helst. Eller hur?

Så mitt bidrag till oktoberutmaningen blir...

Picknick-på-stubben-kakor, ca 25 st

100 g smör
3/4 dl strösocker
1 dl farinsocker
1/2 tsk vanilj
1 ägg
1 dl grahamsmjöl
1 1/2 dl vetemjöl
1 dl havregryn
1 tsk bakpulver
100 g hackad mörk- eller mjölkchoklad
2 dl solroskärnor, att rulla kakorna i

Blanda smör, socker, farinsocker, vanilj och ägg i matberedare eller med degkrokarna - kör till ljus och luftig konsistens. Rör ner övriga ingredienser (utom solroskärnorna), chokladen sist så att den inte blir för finfördelad. Rulla små bullar som doppas i solrosfrön och sedan plattas till på en bakpapperklädd plåt. Grädda 10 minuter i 190 C, låt svalna på galler. Ta med ut bland höstlöven och njut!

Tweet

Att pröva sina vingar

Sonja Dahlgren Fotografi

Även om det varit väldigt tyst här på bloggen i sommar betyder det inte att tangenterna slutat knattra på min dator. Under ett par år nu har jag gått och drömt om att få "skriva på riktigt" och infallen har inkluderat både början på en inspirationsbok (som somnat om för stunden) och några insatser som copywriter. Roligt både och, men för att komma vidare behövde jag mig en liten spark i rumpan.

Den vänliga lilla knuffen kom i våras då jag lite av en händelse lärde känna underbara fotografen Sonja Dahlgren. Vi klickade så där härligt och inspirerade genast varandra att köra igång med reportagejobben som vi båda gått och funderat på. Fem månader senare kan jag knappt tro hur mycket vi redan hunnit med tillsammans - interiörer, trädgårdsreportage i mängd, hälsoträdgårdar, KRAV-märkta odlingar och serveringar och en fantastisk antikbutik.

Ett litet företag har jag skaffat mig för skrivandet - Onäng OrdsMedia och hänger du liksom jag på Facebook, så får du gärna följa mina äventyr som frilansande skribent här.

Tweet

Mera lådor

För den som eventuellt har saknat mig i bloggosfären den senaste månaden kan jag försäkra dig om att jag varken slutat skriva eller gått under jorden. Istället har det varit mycket skrivande på annat håll (mer om det vid senare tillfälle) och jorden har jag sprungit runt med i skottkärran som jag så lämpligt förärades av lilla familjen i födelsedagspresent.

Den här sommaren har det inte blivit så mycket med odlandet av de enkla anledningarna att jag dels födde barn i de mest bråda tiderna, och så förstås den lilla petitessen att det byggts ett hus på vår tomt. Nu har vi i alla fall fri lejd från hantverkarna på helgerna, så emellanåt har vi vågat oss ut för att bygga vidare på odlingslådorna som ska resultera i en ca 75 kvm köksträdgård.

Som bekant tog vi kål på den lilla eländiga elgräsklipparen, så svärfar släppte till riktiga grejer och lät maken agera "lieman". Gräset slogs och vi lade ut markduk för att kväva allt gräs och ogräs som intagit jorden sedan schaktningen i april. Rent otroligt vad det växer igen snabbt!

Stor och liten snickare hjälptes åt att skruva ihop de rejäla styckena jag hade oljat med svartpigmenterad träolja. Grymt tung blir konstruktionen som är 44 cm hög och på sin längsta sida 3,90 meter. Fyra lådor ska bilda ramen runt om och husera mest perenna grödor och sommarblommor. "Innergården" ska sedan ha fyra kvadratiska lådor på 2,20 x 2,20 m där det blir växelbruk. I mitten blir det en rundel med "fjärilslockare" (buddleja, stäppsalvia m.m.) för att främja pollineringen i trädgården.

Lådorna klädde jag sedan på insidan med riktigt grov duk. Jag hade turen att hitta ett parti på Granngården som de rea:de ut pga ett produktionsfel - den släppte inte igenom vatten. Precis funktionen jag sökte!

I ett mer eller mindre intelligent ögonblick beställde jag hem 20 ton jord veckan innan jag gick och födde vår underbara lilltjej. Med tanke på att jag varit spädbarnsmamma förut kan man ju undra lite hur jag tänkte. Inte helt överraskande låg de 20 tonnen kvar på precis samma ställe 3,5 månad senare, bara med den lilla skillnaden att de var totalt övervuxna av gigantiska baldersbrå  andra ogräs.

Säkert identifierade som fröogräs har jag nu tagit chansen att det inte är en idiotisk tanke att använda all denna bladmassa som bas i en odlingslimpa. Med andra ord ligger det nu ca 1 dm uppdragna och torkade balldersbrå i botten på lådorna och över ett rejält lager jord. Imorgon ska jag ut i grannskapet och tigga hästskit och sedan blir det till att köra skottkärra med jord för hela slanten.

Tweet

Odlingslådor på gång

Precis som väntat tog det oss till semesterns (ja, makens alltså) sista dagar innan vi fick tummen ur att svinga trollspöet över den stora brädhögen som så elegant ska förvandlas till 70 kvm grönsaksland med robusta odlingslådor.

Själv var jag för feg för att hantera den stora kapen, men maken gjorde ett fantastiskt jobb. Omväxlade mellan att kapa jätteplankor efter mina mått och att snitsa till små hus till den lille assistentens ministad till tågbanan.

Dagen till ära hade lillsnickaren rustats med proffsigt bälte och småverktyg. Själv valde han klädsel bestående av långkalsonger och Foppa-tofflor.

Lillasyster var i alla fall emellanåt samarbetsvillig och snusade sött i vagnen. Däremellan hängde och slängde hon i Baby Björn medan mamman försökte göra sig lite behjälplig i sitt eget projekt. Lite lagom frustrerande att inte få loss händerna, men jag är tacksam att min käresta gör något han inte alls gillar för att hans fru ska få göra något hon älskar. Snickrar och odlar...

Gamla klena "radhustrimmern" fick göra sin sista tjänstgöring på allt ogräset som hunnit växa upp sedan det schaktades och precis som väntat drog den sin sista suck! Här på landet behövs det rejäla don.

Alla de megatunga virkesbitarna fick sig en strykning med olja med "nattsvart pigment" och jag och min lille assistent kämpade för att bli klara innan regnet återkom. Visst var vi svartprickiga både högt och lågt, men en 3,5-åring kan vara till bra mycket mer hjälp än man vågat tro. Dagen därpå var hela familjen åter på plats för montering.

Rejäl markduk lades på plats och sedan byggdes de tunga lådorna där de ska vara. Åtta till antalet ska de bli på sikt, men frågan är om vi orkar så långt i år. Huvudsaken är att jag kan få ner mina perenna grödor som ska övervintras - sparris, jordärtskockor, rabarber, samt förmodligen en massa perenner som jag inte kommer att kunna motstå när plantskolorna snart kör igång sina reor. Känner liksom mig själv på de punkten...och odlingslådorna borde vara en hygglig temporär växtplats till nästa år då det ska anläggas rabatter.

Maken och sonen borrade och skruvade, skruvade och borrade. Nu ska de få vara så vänliga och skruva ihop min nya skottkärra, så ska jag börja köra runt de 20 tonnen jord som ligger och väntar.Sedan får jag springa över och tigga hästgödsel från våra grannar. Fortsättning följer...

Tweet

Ha, ha, ha!

Oj, vad jag alltjämt har skrattat sedan jag öppnade posten i tisdags. Gissa min förvåning då ett av kuverten innehöll den tjusiga presenten ovan.

Linda med bloggen Vårat Äleberg är en, så kallad, bloggvän som jag aldrig har träffat i levande livet men som jag "umgåtts med" i bloggosfären av och till de senaste åren. Vi är båda lika sålda på odlande och självhushåll, med den lilla skillnaden att Linda bor på en härlig gård med massor av utrymme, besitter mängder med kunskap om både grödor och djur, samt har tillgång till lite andra maskiner och "lantliga" resurser än en annan.

Vi är båda småbarnsmammor och när jag för ett tag sedan delade en rolig länk på Facebook var Linda snabb att heja på genialiteten i en designad mössa för ammande bebisar. Min tanke slutade vid ett gott skratt, men Linda som är en fena med virknålen skred uppenbarligen till verket och skapade.

Tack snälla du för det tjusiga alstret och för att du helt klart förgyllde den emellanåt mindre glamorösa amningen. Vi får väl se om jag vågar dra på Klara mössan nästa gång vi "äter på lokal", men helt klart förlängdes mitt liv avsevärt med de berömda skratten. Kram!

Tweet

Från mossgrönt, via kissgult, till snyggevitt

Det blir uppenbarligen glest mellan inläggen när man har bebis och mycket annat för sig. Men nu har fadern i huset äntligen semester och då kanske jag får loss bloggfingrarna lite oftare. Vi får väl se!

Snickarna har däremot inte haft några som helst problem med att "få tummarna ur" och det är svårt att förstå hur snabbt vårt hus har växt fram ur lösvirket. För knappa två arbetsveckor sedan såg det ut som överst (sett från altanen där vi bor för temporärt) med en gipsskivefasad på stommen. 

Medan jag och barnen hängde i Skåne en vecka bytte huset skepnad från mossgrönt till kissgult och det finns hopp om att vi ska hålla oss varma även under vintermånaderna.

Kvickt fortsatte våra händiga hantverkare med att lägga på de tegelröda takpannorna och spika på "snyggefasaden " - eller den profilerade lockläkten som jag nu äntligen lärt mig att det heter. 

Fint, fint fint och man skulle nästan kunna tro att det redan börjar närma sig inflyttning. Dock är fallet inte riktigt så om man inte tänker sig extremt öppen planlösning på insidan. Nu har de duktiga snickarna gått på fyra veckors välförtjänt semester och huset är igenbommat och larmat. Vi för vår del har fått lite eld i baken att ta en massa beslut för interiören då det på sensommaren är dags för nästa gäng händiga att skrida till verket. Det lär bli mer än ett besök till kakelhus, tapetaffärer, vvs-varuhus, vitvarubutiker och köksleverantörer under semestern.

Tweet

En besannad piondröm

Helgen som gick var min kära lilla familj så vänliga och tappert följde med på en lång utflykt som jag länge velat göra. Med en femveckors baby, en 3,5-åring med mycket spring i benen och en make som väldigt sällan "drömmer sig bort till pionens land" reste vi de dryga tio milen enkel väg till Guldsmedsgården utanför Herrljunga. För den som är det minsta lilla intresserad av ljuvliga pioner är det allmänt känt att detta är stället man vill komma till just så här års.

I många år har jag sparkat mig själv när jag med minsta möjlig marginal missat säsongen i detta ljuva paradis. Här växer nämligen dessa ljuvliga skapelser på rad i de stora fälten. Vart man än vänder sig står det en pampig pion i full blom, en daggstänkt knopp som riktigt längtar efter att få veckla ut sina skrynkliga blad och fröställningar som de mest fantastiska prinsesskronor. Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att det var värt flera års väntan att komma hit och nu funderar jag bara på hur jag ska kunna övertyga familjen till en repris eller två redan i år. Jag måste ju få njuta lukt- och buskpionerna i blom också.

Tweet