Jobbigaste veckan i mitt liv går mot sitt slut och frågan är om nästa vecka blir mycket eller bara lite värre. Vi har börjat skola in vår lille grabb hos dagmamma och tyvärr väller alla de känslor fram i min kropp och skalle som jag fruktat skulle komma.
Max går tappert och glatt med till dagmamman som är en trygg och förtroendeingivande kvinna, ännu har vi inte lämnat honom där ensam och behövt uppleva separationskänslor och de andra dagbarnen verkar både gulliga och snälla mot varandra. I stort sett alla jag känner har lämnat sina barn i barnomsorgen innan barnet fyllt två år, samhället påbjudet att det är "normalt förfarande" att skicka iväg sitt barn på dagtid och många är de som försöker övertyga mig om att Max behöver umgås med andra barn i grupp.
Allra enklast skulle vara om jag lät mig övertygas därom, men tyvärr skriker varenda fiber i min kropp att det här känns så fel. Jag älskar att vara tillsammans med min son, vi har precis lika kul tillsammans han och jag som somliga hävdar att deras barn behöver en utbildad pedagog för att ha och egentligen finns det ingen anledning till att jag skulle behöva bo i ett nybyggt hus nära havet, köra en ny bil och ha råd att pensionsspara just nu.
Jag är inte så bra på att göra som man förväntas göra, jag mår bättre av att göra det som jag känner är rätt för mig och min familj. Jag måste jobba på det här när de värsta avgrundskänslorna lagt sig. Tills dess är jag dum nog och gör som man förväntas göra - tack och lov i alla fall bara ett par dagar i veckan...
Mina två älsklingar här hemma märker och förstår hur dåligt jag mår i denna stund - man kan bara sätta sig ner och gråta ännu en tår över deras omtanke att pigga upp mig med helgrillad ekologisk fläskfilé (maken vid utegrillen i minusgrader), följt av fastlagsbullar (semlor). Jag älskar er mina sötnosar!
Tweet
Jag förstår hur du känner det! Separationsångest av Guds nåde. Frigörelseprocesserna tas i små smärtsamma portioner. Efter några gånger går det bra. Nya världar öppnar sig för den lille på vägen till vuxenlivet. Kram!
SvaraRaderaÅh usch och fy farao, jag har detta framför mig. Men till hösten och då är min dotter 2 ½ år.
SvaraRaderaKänner precis likadant som du, kan inte se att någon annan skulle kunna ta hand om mitt barn bättre än jag själv. Och dessutom så måste man betala för det. För att man själv ska kunna arbeta. Det är vansinne.
Att umgås med andra barn det gör vi alldeles efter eget tycke på Öppna Förskolan. Och precis när och om vi vill.
Hade vi bara haft råd så skulle jag stannat hemma längre. Och med "haft råd" menar jag att kunna betala boendekostnaden och inget utöver det.
Nej, fy för att lämna bort sitt barn när varken man själv eller barnet inte alls är redo. Frigörelseprocessen hinns väl med ändå när det är dags för den. Helt naturligt.
Jag vill vara med henne varje sekund, så länge hon själv vill ! Jag vill inte missa något !
Jag har som tur är bara kunnat dra en lättnandes suck när jag lämnat Skruttan. Hon behöver vara hos sin dagmamma, uppskattar inte alls att umgås med mig ;)
SvaraRaderaHon grät MYCKET i början, men det gick över så fort jag gick ut genom dörren, och det visste jag så det kändes faktiskt inte jobbigt. Förstår att du mår dåligt, för han verkar ju vara en lättroad liten kille (jag menar det positivt)
Jag var rädd att jag skulle missa mycket när jag inte var med henne hela dagarna, men det är faktiskt en häftig känsla att hon har ett eget liv där hos sin dagmamma. Hon växer och får ytterligare en vuxen som är viktigt i hennes liv. Det betyder mkt för mig som mamma.
Du får tänka på att det är bra för honom i det långa loppet, han lär sig de sociala regler som finns i en grupp med flera barn och det blir mkt lättare i skolan sen.
Kram till er!
ps. du har inte lust att byta barn nån gång? :D
Lider med dig ! Vet själv hur det var med första barnet innan jag bestämde mig för att bli hemma när vi fått nummer två. Med facit i hand kan man klara 4 pers på en lön, men det är tufft ! Men om jag var där igen skulle jag göra om det, utan tvekan.
SvaraRaderaSkickar dig lite Bianca när det våras ! Du kan väl maila mig din adress. (min mail finns på hemsidan)
Kram !
LIsa/Lisas trädgård
Styrkekramar till dig. Har ju varit där själv men valt en annan väg denna gång, som du kanske vet, och det ångrar jag absolut inte. Men jag vet också hur det är när man måste lämna barnen för att få kunna jobba och få ihop det ekonomiskt. Vansinne tycker jag att man inte ska kunna välja - att det ska bero på vart man bor, hur mycket den andre tjänar etc. Barnens tid är ju bara här och nu. Men jag jobbade 60-70-timmarsveckor när min äldsta var liten och han verkar ha klarat det bra om det är någon tröst!
SvaraRaderaTusen tack för era fina och omtänksamma kommentarer om det här inlägget. Det stärker verkligen att höra att jag inte är ensam i mina känslor och "annorlunda" tankar om föräldraskap och värderingar runtomkring.
SvaraRaderaLikväl respekterar jag lika mycket de föräldrar som känner att barnomsorgen är rätt för dem och deras barns utveckling. Min största vånda är att jag låter mig själv agera mot mina innersta övertygelser. Ge mig lite tid att samla mod, så hoppas jag kunna leva fullt ut som jag lär och känner är rätt. Kramar från ett eländigt mamma-hjärta
Vad bra att jag hittade till din blogg, för nu blev jag bara ännu mer övertygad om att jag har rätt och att min lilla dotter (som visserligen bara är 8 månader) inte ska börja på dagis till sommaren, eller någon annan gång heller för den delen!
SvaraRaderaSkönt att få höra att det finns några fler som håller med, för i vårt lilla samhälle här är jag rena bohemen =)
Hoppas det gick bra med dagmamma!