3 december 2010

Huanemej

DSC01892

...så här års lever jag verkligen inte som jag lär! Flera dagars tystnad i bloggosfären är bara det talande, men just nu känns det som om jag går försiktig balansgång mellan att huvudet ska implodera och de sociala åtaganden och intrycken ska däcka mig för hela julledigheten. Önskar jag fick göra som sonen ovan...

För trettiofemte (eller nästan i alla fall...) året i rad är det precis samma visa med en social kalender som säkert kan tävla med både Michael Bindefelts och Babsans, i kombination med en egentligen fullständigt oacceptabel aktivitetsnivå på jobbet. Lägg därtill att jag är dum nog att försöka dra igång min egen lilla verksamhet innan årsskiftet och prompt envisas med att utöva mina personliga intressen och engagera mig i föreningslivet. Man är allt bra dum som går på samma nit varenda år i december!

Därutöver tyckte kommunen denna veckan att det var en bra idé att låta oss två förvirrade föräldrar ta ställning (inom ett par dagar) till vem vår son ska spendera två dagar i veckan med efter nyår baserat på det omfattande "urvalskriteriet" ett kvinnonamn på ett A4-papper... Är det verkligen så det ska gå till när man hanteras inom systemet för barnomsorg? Är alla andra småbarnsföräldrar inom kommunen verkligen tillfreds med att ta sådana stora beslut helt utan information om vem deras barn ska spendera sin tid med, eller är det bara jag som är überkänslig och besvärlig??

Hursomhelst, måtte denna vecka vara undantaget som bekräftar regeln för en människa som försöker hitta balans i tillvaron och vara rädd om sitt förnuft... Jag frågar mig gång på gång varför jag trodde det var en bra idé att så här i allmänt vinterhängiga och förkylda tider klämma in ett lussekattsbak med sonen innan jag bjöd hem för planeringskväll i måndags, med kort varsel tillsammans med den tilltänkte "kunden" hälsa på en potentiell dagmamma innan jag ilade vidare till genomförd klippning för oss vuxna och en fallerad klipp/brottningsmatch med den lille.

Fullständigt emotionellt urlakad efter att ha tröstat en hysterisk ung klippkund satt jag uppe halva natten för att färdigställa presentationen som jag skulle hålla på heldagsmötet dagen efter och som i sin tur mynnade ut i en helkvällsövning med sen hemkost. Snabbt i sängen en stund för att sedan dra iväg till heldagskurs i hjärt- och lungräddning på jobbet. En ledig kväll kunde ju absolut inte spenderas på soffan när man istället kunde stressa iväg för tatt inhandla en skrivare till firman...

Upp igen tidigt på morgonen idag och förhoppningsvis hinner allt fixas på jobbet innan man skjutsas ut genom dörren på julfest och ännu en sen kväll. Klart att man före jullunchen med kompisar imorgon hinner handla till 18 barn och 36 vuxna som ska fira Skogsknoppsavslutning på söndag och sedan är det bara att dra iväg i arla och säkert jättekalla  morgonstund på dagen ifråga för att rigga grillar, ordna mys och spännande fiskdamm för de fina små knopparna.

Vem i hela fridens namn trodde jag att jag var när jag planerade den här veckan - Duracellkaninens speedade racerkusin? Ge mig ett jullov...och förmågan att säga nej till mina egna genialiska planeringsidéer!

3 kommentarer:

  1. ojojoj. Andas djupt! Ta det lugnt, snart är det januari ;-) allt gott Ann!

    SvaraRadera
  2. Ordet NEJ är ett väldigt underskattat ord i svenskan :-)

    SvaraRadera
  3. Oj, fnissar gott åt din hektiska (o)planering!
    Ser ut som hemma hos mig!
    Jäpp, raketbränsle går det åt i mängder!

    SvaraRadera