Den enes fallfrukt, den andres lycka

Jag skulle vilja påstå att mina egna föräldrar gjort ett tämligen gott jobb med min uppfostran och i de flesta situationer skulle jag tro, och hoppas, att jag uppfattas som väluppfostrad och lagom artigt tillbakadragen. Lite sådär som man bör vara i Sveriges avlånga land med att varken framhäva sig själv eller ställa krav på sin omgivning. Det finns dock en tid på året då jag fullständigt tappar allt vad uppfostran och civiliserat beteende heter och plötsligt både tjatar och tigger som en snorunge av värsta sorten. Det är just så här års då de svenska äpplena mognar, min egen äppelfattigdom gör sig påmind och sammanfaller med kollegornas bekymmer om var de ska göra av sina halva och hela ton av dignande skördar.

Det är då den lille tiggaren i mig tittar fram, uttrycket “att gå med mössan” är alldeles för blygsamt och beteendet snarare kan beskrivas som ohyffsat och rent utav ouppfostrat. Min käre kollega T som för sin del är väldigt väluppfostrad, har den lyckan att bo i ett gammalt 40-talshus omringat av ljuvliga äppelträd och framförallt har vett att ta till vara den fina skörden föll i år offer för mitt hutlösa tiggeri. Ett par dagar senare kom T vandrandes i korridoren med säkert minst 10 kg av sina Filippaäpplen och gissa om jag jublade när han ställde kosan med mitt kontor!? T ursäktade att det än så länge bara fanns fallfrukt, men jag skulle inte kunnat ha brytt mig mindre om de små skönhetsfelen.



Nu har lilleman och jag värsta äppelfabriken med kokande av mumsiga Äppelchutneyn och äppelmos finns det säkert till hela vinterårets behov. …och kanske bäst av allt dricker vi nycentrifugerad äppeljuice till frukost varenda morgon. Tack för alla fina äpplen T!

Tweet