24 september 2010

Ode till överordnad

karriär

På mitt jobb där jag absolut inte är oumbärligare eller på något sätt viktigare än någon annan har jag dock fördelen, eller utmaningen (lite hur man väljer att se på det) att rapportera rakt in i ledningsgruppen. Min chef är marknadschefen för företaget som omsätter en sisådär 4 miljarder kronor, har drygt 2200 anställda i 16 länder och för tillfället lider av samma utmaningar som alla andra som säljer något som folk måste prioritera bort när tiderna är sämre.

Överflödigt att tillägga att min chef är en mycket upptagen man och liksom inte någon som man spontant kilar in till för att söka moraliskt stöd i kniviga vardagslägen. Hans kalender är fylld till bredden av möten och resor kors och tvärs över kontinenterna. För att få en halvtimme på tu man hand krävs det noggrann koordinering med hans assistent veckor i förväg och när detta infaller får man finna sig i att konstant bli avbruten av den hysteriskt ringande mobiltelefonen.

Min chef är en typisk manlig svensk karriärist i 55-årsåldern med närmare 30 års klättrande i en skoningslös bransch där huvudena gärna rullar ut när pengarna inte rullar in eller när någon vild och galen företagsledare bestämmer sig för att leka hela havet stormar. Hans huvud ligger direkt under bilan när försäljningen svajjar, många och långa är säkert de arbetsdagar och resor som tagit honom till näst översta pinnhålet och just nu slåss han med näbbar och klor i de årliga budgetförhandlingarna. Han är en tuff och högst framgångsrik man i karriärstermer som på något mystiskt sätt simultant lyckas föra ett harmoniskt familjeliv med fru och tre nu vuxna söner som han gärna pratar kärleksfullt om.

Anledningen då till dagens “ode till överordnad”? Jo, det ska jag berätta! Igår fanns det äntligen både tid och tillfälle att diskutera framtiden med min chef. Framtiden som innebär att min avtalade period att endast jobba 60% löper ut i december, framtiden där jag enligt kollektivavtalet inte är berättigad att vara föräldraledig mer än 20% och framtiden där budget inte tillåter förlängning av min vikarie. Förhandlingsläget att fortsätta vara hemma med min lille guldklimp två dagar i veckan var därmed allt utom gynnsamt. Till bordet kom jag med erbjudandet att min tjänst delvis månne vara obesatt under ett hektiskt halvår med allt vad det innebär för direkta oangelägenheter för min chef och potentiellt uppror från våra internkunder.

Det är då man tackar sin lyckliga stjärna att den tuffa chefen är en riktig mjukis på insidan med familjevärderingar värda ett Nobelpris. Det är då man är lycklig att chefen är en man som dragit land och rike runt på helgerna för att sova på hårda gympasalsgolv under sönernas innebandyturneringar. Det är då man är lycklig att chefen villkorslöst ställer in alla sorters möten för att följa med sin fru på läkarbesök och det är då man kommer ihåg att han tänjde lite nätt på resereglerna för att jag skulle slippa fara fram och tillbaka när jag var höggravid och behövde lite extra vila.

Det är då man älskar chefen för att han självklart och utan en strimma av tveksamhet svarar “klart du ska fortsätta vara hemma med lillkillen så mycket du vill – den ljuvliga tiden kommer aldrig tillbaka…jag löser resten”.

5 kommentarer:

  1. Du har en riktig skatt och en guldklimp till chef!
    Vad glad jag blir av att läsa om honom!
    Grattis!

    SvaraRadera
  2. Valda delar av den äldre generationen gratulerar den yngre. Dock allra mest den yngsta. Du förstår det inte än Max, men du har haft en väldig tur i föräldra-
    lotteriet !

    Gråpäronet

    SvaraRadera
  3. Tack käraste svärfar - det är inte utan att man blir rörd till en liten tår av dina vänliga ord. Det må ha tagit mig till närmare 35-års ålder innan jag förstod vad mina egna föräldrars val och engagemang betytt för mig, men min tur i svärfarslotteriet var jag mogen att uppskatta direkt!

    Mångmamman - visst är jag lyckligt lottad! Lyckligtlottade är även alla dina barn som också har en mamma med härligt sunda prioriteringar.

    SvaraRadera
  4. Suveräääänt med en så mänsklig chef.

    Jag är ganska säker på att det är folk som han (som vetig chef)OCH folk som du (som värnar barnen) som håller i längden.

    SvaraRadera
  5. Tackar för berömmet!
    *rodnar lätt klädsamt*

    SvaraRadera