2 september 2010

Jag har lite svårt

myra

…att sluta tänka på en konversation jag hade med en av papporna här på gatan häromdagen. Killen ifråga är föräldraledig med parets ettåring och den 3,5-årige storsonen som alternerar mellan hemmet och kommunens erbjudna förskoleverksamhet i 15 hr i veckan. Efter artigt beundrande att våra respektive söner vuxit och blivit så stora över sommaren inleddes konversationen med att pappan beklagade sig att 5 timmar i stöten på dagis var lite i underkant för storkillen. Det hade varit bra om det var lite längre dagar så att han fick tid att uträtta något – pappan alltså!

Vårt samtal fortsatte om huruvida vår lillkille börjat på dagis än och jag drog mitt vanliga spiel om att han i alla fall ska vara hemma med oss fram till sin tvåårsdag, men att jag helst av allt skulle vilja fortsätta spendera en majoritet av veckans dagar hemma med min ögonsten också därefter. I dagens läge jobbar jag tre heldagar i veckan och maken två och vi hoppas på fortsatt samarbetsvillighet från våra arbetsgivare så att vi kan fortsätta prioritera familjelivet även efter den “lagstadgade” perioden (rätt att vara föräldraledig på heltid från tjänsten fram till barnet är 18 månader).

Min granne kom då, säkert i all välmening, med inlägget att man (han som är inne på barn nummer två) “snabbt känner sig otillräcklig”! Alltså avsåg han att man som förälder känner att man inte kan stimulera sitt barn tillräckligt på egen hand, utan att barnet behöver lämnas in på dagis för sitt eget välbefinnandes skull någon gång runt 18-månaders ålder. Min haka föll säkert till marken och jag som normalt sett har mer än mål i mun kom mig helt enkelt inte för att svara något mer sofistikerat än “nähä???”

Våra vägar skiljdes, grannpappan lunkade mot dagis med storkillen och jag traskade ut i skogen med min son och huvudet fullt av funderingar. Lillen och jag spanade på myror mellan stubbarna, diskuterade förbipasserande fordon på vår väg mellan skogen och hemmet och fortsatte sedan eftermiddagen med att tillsammans baka ett bröd och diska ur bunkarna innan vi lommade ut i trädgården för att rycka ett par ogräs tills pappan/maken kom hem från jobbet. Middag, mys, sagoläsning och nattningsrutin innan lillens huvud hamnade på kudden.

Ett par dagar senare är jag fortfarande förundrad – menade grannen verkligen vad han sa? Är hans verkliga och innerliga känsla att han som är välutbildad och hans fru som är disputerad inte kan stimulera sin egen knatte utan att känna sig otillräckliga? Menar han att hans son behöver en utbildad pedagog att vägleda honom i vardagen på ett sätt som de egna föräldrar inta kan åstadkomma själva eller menar han att dagens barn har så stort behov av organiserad verksamhet att vardagens bestyr inte räcker till?

Min son behöver på sikt lite social träning för att kunna fungera i grupp och framförallt att lära sig att ömsom respektera medmänniskor och ömsom ta för sig som man måste göra i samhället. Min lille måste så småningom träna på att vara ifrån sina föräldrar kortare stunder och istället interagera tillsammans med människor som han är mindre bekant med, men inte för en sekund känner jag att han behöver kommunens eller en pedagogs vägledning för att kunna roa sig, få sina sinnen stimulerade eller till och med undvika att komma på efterkälken i sin utveckling en helt vanlig torsdag i augusti.

Jag kan inte låta bli att vara lite ledsen för min grannes skull när han känner att hans egna barn redan vid 1,5 års ålder pressar gränserna för vad han kan ge i sin roll som förälder. All ära åt alla pedagogerna i barnomsorgen och vi kan tacka vår lyckliga stjärna för ett system som tillåter småbarnsföräldrar att fortsätta förverkliga sig själva i yrkesrollen (eller bara helt enkelt få ihop till räkningarna), men jag tycker det är rent ut sagt sorgligt att vi föräldrar låter oss trängas in i en hörna av “gängse samhällsnorm” och tro på att vi inte kan klara av att ge en liten knatte vad han/hon behöver för att utvecklas till en välartad världsmedborgare.

Fy skäms på systemet och på oss föräldrar som går på att samhället ska bestämma hur mycket eller lite tid vi ägnar med våra barn, dikterar hur långt vi ska ha mellan eventuella syson (läs Försäkringskassans broschyr om att “skydda sin SGI”!) och som inte ger oss självförtroendet att känna att våra 1,5-åringar är sant lyckliga och harmoniska så länge de blir inkluderade i vardagen och får upptäcka nya saker såväl under stubbar som i diskbaljan.

7 kommentarer:

  1. Intressant inlägg och jag förstår precis vad du menar. Kan inte riktigt förstå det han säger om att han känner sig otillräcklig men däremot håller jag med honom om det här med att barnet bara får vara på dagis 15 timmar per vecka om han/hon får ett syskon.

    Innan min dotter började på dagis så var jag skeptisk till dagis, ville helst vara hemma med henne längre men det var inte ekonomiskt möjligt, men sedan, när hon väl börjat så insåg jag att herregud, dagis är ju jättebra. Dom lär sig mycket om att fungera tillsammans i grupp vilket ju är jätteviktigt inför skolstart mm. Dom lär sig otroligt mycket mer på dagis än vad jag tror att man har tid att lära sitt barn om man dessutom har fått en liten bebis. På vårat dagis lär sig småbarnen engelska! Lite i taget såklart och max 15 min per dag men dom tycker det är jättekul.

    Är min dotter borta från dagis flera dagar pga tex sjukdom så är det faktiskt en hel del hon missar, dessutom så är hon lite blyg av sig så att komma tillbaka från en längre ledighet eller dylikt var lite jobbigt när hon var mindre, inte nu längre dock. Tycker såklart att man ska vara hemma med sitt barn så länge det går men beroende på hur barnets personlighet är, så inte allt för länge.

    Det finns nog många som tycker och tänker olika i detta ämne men kul att du tog upp det!

    SvaraRadera
  2. Dina ord gör så gott i en gammal mans hjärta. Så idag hade det varit läge för en present.
    Gråpäronet
    (fd. ensamstående med barn)

    SvaraRadera
  3. Tack för dina ord svärfar - jag är glad att vi överens på den här punkten...och ännu gladare är jag att du uppfostrat din son i samma sunda anda.

    Martina - jag är helt överens med dig om att de allra flesta förskolor säkerligen är en fantstisk miljö för barnen och erbjuder en mångfald av stimulans och aktiviter som barnen både njuter och lär av. Speciellt bra har vi vuxna det i Sverige som är garanterade möjligheten att fortsätta våra karriärer även efter att vi fått barn.

    Vad jag däremot reagerar stark emot är att detta samma "system" i nästa andetag ifråntar många individer känslan att duga som "heltidsföräldrar/uppfostrare" (eller i min mening självförtroendet att man i de flesta omständigheter är den bästa möjliga förebild ett barn kan få sin vardagen). Föräldrar pressas av samhället att prestera som föräldrar istället för att bara vara föräldrar så som det utmärkt har fungerat historiskt.

    SvaraRadera
  4. Det är ju inte ovanligt att föräldrar känner sig otillräckliga och jag tror att samhället med dagisverksamhet inte dövar den känslan men många kan inte erbjuda barnen en stimulerande miljö kring hemmet och då förefaller dagis som en bättre lösning. Då "när en by fostrade barnet" och den sociala träningen med far-och morföräldrar etc nära med mamma/pappa i bakgrunden kunde barn växa i sin egen takt. Miljön blir på många håll alltmer barnovänlig, de ska integreras så snabbt i samhället och barndomstiden blir allt kortare.

    SvaraRadera
  5. Håller med om att vi ska kunna så mycket vi föräldrar nuförtiden...
    Men jag förstår din granne också, fast jag bara har 1 barn. Skruttan visar ibland tydligt att hon är uttråkad av att bara vara hemma med mig, så fort vi umgås med andra människor - helst barn, så skiner hon upp som en sol och nästan skriker av glädje. Hon behöver verkligen förskolan! Det är så olika med barn; att baka med min unge är otänkbart...hon står och drar mig i benet och gnäller oavsett hur mycket jag (som ju är pedagog) försöker involvera henne i köket. Det enda sättet att kunna laga mat och diska är att sätta henne framför tv´n, och det känns lagom roligt :( Hon behöver helt enkelt socialiseras lite med hjälp av andra barn!

    SvaraRadera
  6. Ja du Mimmi,vi har ju redan konstaterat att vi tycker lika i de här frågorna så jag säger bara; Amen!
    Och kram, naturligtvis!

    SvaraRadera
  7. Mycket bra skrivet och väldigt tänkvärt. Tror nog att många lätt hamnar i en vardagsstress med jobbkarriär, familj och nånstans ett försök att få in lite egentid, utan att stanna upp ordentligt och fundera på vad som egentligen är viktigt här i livet.
    Man blir liksom förblindad av stress över alla "måsten". Barnen växer upp så himla fort och jag tycker nog att man ska försöka prioritera tiden med dom små så gott man bara kan. Vips är dom tonåringar och vill inte se röken av en!:)
    P.S Tack för din kommentar hos mig:)

    SvaraRadera