Jag har lite svårt

…att sluta tänka på en konversation jag hade med en av papporna här på gatan häromdagen. Killen ifråga är föräldraledig med parets ettåring och den 3,5-årige storsonen som alternerar mellan hemmet och kommunens erbjudna förskoleverksamhet i 15 hr i veckan. Efter artigt beundrande att våra respektive söner vuxit och blivit så stora över sommaren inleddes konversationen med att pappan beklagade sig att 5 timmar i stöten på dagis var lite i underkant för storkillen. Det hade varit bra om det var lite längre dagar så att han fick tid att uträtta något – pappan alltså!

Vårt samtal fortsatte om huruvida vår lillkille börjat på dagis än och jag drog mitt vanliga spiel om att han i alla fall ska vara hemma med oss fram till sin tvåårsdag, men att jag helst av allt skulle vilja fortsätta spendera en majoritet av veckans dagar hemma med min ögonsten också därefter. I dagens läge jobbar jag tre heldagar i veckan och maken två och vi hoppas på fortsatt samarbetsvillighet från våra arbetsgivare så att vi kan fortsätta prioritera familjelivet även efter den “lagstadgade” perioden (rätt att vara föräldraledig på heltid från tjänsten fram till barnet är 18 månader).

Min granne kom då, säkert i all välmening, med inlägget att man (han som är inne på barn nummer två) “snabbt känner sig otillräcklig”! Alltså avsåg han att man som förälder känner att man inte kan stimulera sitt barn tillräckligt på egen hand, utan att barnet behöver lämnas in på dagis för sitt eget välbefinnandes skull någon gång runt 18-månaders ålder. Min haka föll säkert till marken och jag som normalt sett har mer än mål i mun kom mig helt enkelt inte för att svara något mer sofistikerat än “nähä???”

Våra vägar skiljdes, grannpappan lunkade mot dagis med storkillen och jag traskade ut i skogen med min son och huvudet fullt av funderingar. Lillen och jag spanade på myror mellan stubbarna, diskuterade förbipasserande fordon på vår väg mellan skogen och hemmet och fortsatte sedan eftermiddagen med att tillsammans baka ett bröd och diska ur bunkarna innan vi lommade ut i trädgården för att rycka ett par ogräs tills pappan/maken kom hem från jobbet. Middag, mys, sagoläsning och nattningsrutin innan lillens huvud hamnade på kudden.

Ett par dagar senare är jag fortfarande förundrad – menade grannen verkligen vad han sa? Är hans verkliga och innerliga känsla att han som är välutbildad och hans fru som är disputerad inte kan stimulera sin egen knatte utan att känna sig otillräckliga? Menar han att hans son behöver en utbildad pedagog att vägleda honom i vardagen på ett sätt som de egna föräldrar inta kan åstadkomma själva eller menar han att dagens barn har så stort behov av organiserad verksamhet att vardagens bestyr inte räcker till?

Min son behöver på sikt lite social träning för att kunna fungera i grupp och framförallt att lära sig att ömsom respektera medmänniskor och ömsom ta för sig som man måste göra i samhället. Min lille måste så småningom träna på att vara ifrån sina föräldrar kortare stunder och istället interagera tillsammans med människor som han är mindre bekant med, men inte för en sekund känner jag att han behöver kommunens eller en pedagogs vägledning för att kunna roa sig, få sina sinnen stimulerade eller till och med undvika att komma på efterkälken i sin utveckling en helt vanlig torsdag i augusti.

Jag kan inte låta bli att vara lite ledsen för min grannes skull när han känner att hans egna barn redan vid 1,5 års ålder pressar gränserna för vad han kan ge i sin roll som förälder. All ära åt alla pedagogerna i barnomsorgen och vi kan tacka vår lyckliga stjärna för ett system som tillåter småbarnsföräldrar att fortsätta förverkliga sig själva i yrkesrollen (eller bara helt enkelt få ihop till räkningarna), men jag tycker det är rent ut sagt sorgligt att vi föräldrar låter oss trängas in i en hörna av “gängse samhällsnorm” och tro på att vi inte kan klara av att ge en liten knatte vad han/hon behöver för att utvecklas till en välartad världsmedborgare.

Fy skäms på systemet och på oss föräldrar som går på att samhället ska bestämma hur mycket eller lite tid vi ägnar med våra barn, dikterar hur långt vi ska ha mellan eventuella syson (läs Försäkringskassans broschyr om att “skydda sin SGI”!) och som inte ger oss självförtroendet att känna att våra 1,5-åringar är sant lyckliga och harmoniska så länge de blir inkluderade i vardagen och får upptäcka nya saker såväl under stubbar som i diskbaljan.

Tweet