De gröna på efterkälken

Det är nästan med gråten i halsen en odlare maniskt kollar termometern varje dag i arla morgonstund för att konstatera att vi emellanåt är svindlande nära nollan på natten. Att det är kallt av bara den kan mamman som tillbringade lördagsnatten i vindskydd intyga, men jag ber en stilla bön till vädermakterna att frosten ska hålla sig borta bara ett liiitet tag till. Det är så många av mina skyddslingar som behöver hålla ut en vecka till eller två för att förse mig med en skörd som inte klassas som barnarov. Ovan Jamaican bell - chilin som verkligen gör skäl för sitt namn, men när är den klar att skörda? Ska den vara grön?



Purjon som kom i jorden på tok för sent kämpar på och jag hoppas att några soliga höstdagar motiverar den till lite mera tillväxt innan jag skördar de små rumporna. 



En olyckskorp kraxade i mitt öra att paprikor krävde växthus - nåväl, inte är mina California Wonder stora, men nog ska de gå att skörda och äta under september.



Borlottibönorna fick plötsligt sig en rejäl skjuts och bönan sköt ut som en spets. Plantorna blev definitivt inte de utlovade metrarna höga, men ett par torkade bönor ska vi nog få med oss in i höstrusket.



Totalt mot all logik för någon som fortfarande har kylen full med förra årets inlagda gurkor sådde jag i ett svagt ögonblick gurkor "av Västeråssort". En efter en smyger de fram...


...både mer och mindre gurkformade. Första skörden lades in häromdagen enligt min mammas suveräna recept.


Även knölfänkålen kom i jorden i senastelaget, men ett par av plantorna ska nog hinna till påbjuden storlek på "knölen" - 3 till 5 cm enligt Åke Truedssons toppenbok Grönsakslandet.



Chilin skulle säkert önska sig ett växthus, men den kämpar tappert på med sina många frukter. Någon vecka till får den på sig, men sedan åker både åtminstone en chiliplanta och en paprikaplanta in på fönsterbrädan i köket i ett försök att förlänga säsongen.

Tweet