Mangold var med i mina misslyckade höstsådder förra året, men nu ser det definitivt bättre ut. Sakta men säkert kryper några ruskor upp av Rainbow Chard som jag hoppas ska bli ett riktigt färgsprakande inslag i landet längre fram.
Sallad är jag sämre på och nästa år får jag läsa in mig lite bättre och lära av en av mina odlingsförebilder i bloggvärlden – Cesars trädgård. Att odla tidigt i varmbänk förblir nog en dröm ett tag till, men att säkerställa en längre och jämnare salladsskörd genom att plantera ut försådda småplantor efter hand borde jag mäkta med. Smart att fylla på i tomrummen när man skördar.
Min egen ruccola (senapskål och inte sandsenap som jag tidigare köpt av misstag) växer som ogräs och problemet är att hinna skörda och äta innan den går i blom och blir bitter. Plocksalladen är Green Ice från Runåberg i brist på bättre fantasi, men även den börjar nu komma fint. Den ska sniglarna och jag bli två om! Tips på bra och goda salladssorter mottages tacksamt!
Rödbetorna känns lite senare än förra året, men nu är det äntligen god fart på mina Runåbergs betor (som jag missat anteckna namnet på), påfyllda med ekologiska Juwakugel.
Konkurrensen är dock häftig från de få, men välväxta gulbetorna Golden Beet.
2-åriga persiljan Comun 3 är superfin och har skördats rikligt och likaså 1-åriga koriandern Confetti. Den senare är dock en rackare på att gå i blom, så man måste vara snabb att skörda.
Potatisarna har jag skrivit utförligt om här, men nu har vi börjat skörda och mina Rocket är precis så ljuvligt mjälla som vi hade hoppats på. Nästa år ska jag försöka få plats med både några tidiga och en sen sort för att kunna förvara in på hösten.
Jordärtsskockorna som gav sig själva när jag glömde att skörda i våras (de var en av de få grödorna som trivdes i jorden över vintern) fick flytta in bredvid potatislandet och verkar ta sig finfint. Inbillar mig att de ska skördas någon gång i oktober innan frosten kommer – någon som vet? Jag längtar i alla fall efter denna lilla älskling som är min favorit i soppor och fram tills dess hoppas jag de ska stå höga och ståtliga.
Ett av årets nya experiment var sparris som egentligen är alldeles för segt för en otålig odlare som jag. Att sätta frö och vänta tre år på skörd går bara inte. Jag köpte tre dyra (!) plantor i hopp om skörd nästa år. De fick flytta in i en av pallkragarna och tyvärr hade jag ihjäl en illa kvickt. Kanske satte jag dem för grunt? Tillsvidare får de dela bo med ett gäng vitlökar, men jag håller ögonen öppna för ytterligare ett par plantor när plantskolorna börjar rea.
Vitlökarna gick mycket bättre med köpt utsäde och smakar alldeles förträffligt i sin lilla primörform. Jag försöker låta bli att skörda för många i hopp om att få se dem “färdiga och klyftade” så småningom, men lätt är det inte att avstå.
Tweet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar