Ville Vessla

...eller åtminstone hans mer godhjärtade vesslekusin har nu flyttat in hos lilla familjen med buller och bång. Under veckan som ledde upp till 10-månadersdagen (som råkade sammanfalla med högaktiv vistelse hos pedagogutbildade mormor...) hände "allt" på fronten stillsam-bebis-blir-liten-buskille.

Morgonen börjades idag med att mamman tyckte sig ana (glasögonen var inte på och vi befann oss en bit ifrån varandra) att lilleman hade något fuffens för sig - vid närmare inspektion visar det sig att den långarmade schimpansen plockat åt sig förutnämnda glasögon från soffbordet och nu testades deras elastiska egenskaper. Tack och lov hann de räddas innan den kritiska vinkeln uppnåtts!

Under exakt fyra månaders tid har lillemans föräldrar vareviga dag, kärleksfullt leendes mot varandra, påtalat att "nu är det nära..." att lilleman får till samordningen av armar och ben för att utöva något som vetenskapen skulle benämna krypning. Det har hasats liggande platt på mage, det har dragits rumpor längs golvet med benen hängande snett bakåt och det har tagits ansatser från sittande som mest kan liknas vid klassisk yogaflygning.



Med en liten blick i backspegeln kan det konstateras att mamman haft 10 väldigt lugna första månader som föräldraledig mamma (en klok medbloggerska med två något äldre barn hävdade att det inte heter att vara föräldraledigt utan att vara i barntjänst!) , men nu verkar det vara slut på stillsamma stunder i soffan. Lillen tar sig runt med blixtens hastighet, måste känna och klämma på allt i sin väg och så fort laptopen kommer fram för bloggning måste man genast dra ur sladden.

Häromdagen på BVC frågade sköterskan (lite förebrående i mammans öron...) om lilleman verkligen inte hade börjat resa sig upp ännu och det ärliga svaret blev: Neeeej, tack-och-lov! För den som vill läsa mammans åsikter om BVCs och andra instutioners förhållning till nyblivna föräldrar går det att göra här.

Med andra ord är livet som mamma fortfarande alldeles underbart fantastiskt och fullt med hjärtevärmande händelser dagarna långa. Enda skillnaden är väl kanske att toaborsten nu blivit dekorativ fönsterutsmyckning, morgonduschen blir en akrobatisk övning in i ett hörn för att lilleman inte ska dras som som en magnet till den lilla pölen som annars bildas utanför duschdörren och trappgrindar har fått inhandlas illa kvickt trots rådande köpstopp.

Undrar i mitt stilla sinne hur det blir när lille herrn reser sig upp, kommer på hur man öppnar kökslådorna och inte minst fallhöjden blir mer än 2 dm. Redan nu är den stackars lille sötnosen en orgie i bulor och blåmärken när babymotoriken inte hänger med helt i en liten killes iver och nyfikenhet.



Tweet