Sådan far, sådan son?

Just nu är vi inne i en fas här hemma där de två gamla föräldrarna mest hela dagarna står hänförda med munnen gapandes och liknar fågelholkarna ute i trädgården. Anledningen är naturligtvis den lille sonen och allt som sker när en ung man är på väg att närma sig tvåårsdagen. Nog för ett vi konstant fascinerats av både de olika “utvecklingsstegen” och hur man sett den lille på knappa två jordesnurr gå från litet snusande paket i soffhörnan till en liten ordningsman med full koll på läget och mycket åsikter om vad som ska ligga var och hur man gör antingen det ena eller det andra. Ordet rutin är sonen mycket kärt!

Roligast av allt är förstås allt som kommer ur den lilla munnen och varenda dag måste åtskilliga samtal ringas till den av oss föräldrar som är på jobbet för att rapportera diverse lustigheter. Det pladdras (och uppenbarligen lyssnas noga) från morgon till kväll och man måste strängt passa sin egen tunga för att den lille papegojan inte ska komma med värre utrop än “jösses Amalia”.

Igår var den lille och jag hos kompisar på lunch och på hemvägen passade vi på att titta in på ett “nyfixat” shoppingcenter som numera har en given mammamagnet i sitt nya Panduro. Att ta med ett nästan tvåårigt energiknippe i denna slags butik kan verka onödigt riskfyllt, men mitt största bekymmer var inte pillande fingrar utan att övertyga sonen om att detta inte var bästa stället att krypa runt på alla fyra och deklarera att man var en vovve (som både behövde kissa och äta låtsashundmat från det smutsiga golvet).

Vi kom så småningom överens om att tvåbenthet var en god idé på Panduro och då kom istället nästa lustighet. Sonen började försiktigt stryka med handen över hyllorna och frågade nyfiket om varenda pryl “(vad) kostar det?”. Så nu står jag här frågande: var sjutton har han fått det ifrån, hur vet han att saker och ting kostar?

Huvudmisstänkt – pappa ekonom!

Tweet