Härligt och rent förfärligt

Inspirerad av helgens friluftsliv ville mamma och lilleman ta tillvara dagens härliga höstsol och vände kosan mot underbart fina Röda Holme söderöver på Onsalahalvön. Utsikten är bedövande med alla de små klipporna och vikarna ut mot havet och så här års lyser det färgglatt i snåren av nypon, slånbär och den vackert blommande ljungen. Vi hoppade och klättrade på klipporna, pillade på små krabbor vid strandkanten och intog picknick “uppe på berget”. Små klippor bli lätt höga berg för den som själv knappt är två äpplen hög. Vi hade det helt underbart i sällskap av endast ett par små sjöfåglar som guppade på vattnet.

För den som inget visste fanns det nog ingen anledning att misstänka att vi bara en liten stund tidigare tagit oss igenom ett mindre trauma med rejält adrenalinpåslag och en mini-Heimlichmanöver i kassan på Hemköp. Vi tittade in på lokala butiken för att komplettera picknicken med en vetebulle och i den långsamt slingrande kön av ortens pensionärer mutades den lille med en bullbit. Grabben vår försöker ofta svälja lite större bitar än han borde och jag reagerade inget vidare på hans första lilla hulkande. Det var först när jag böjde mig ner för att se ett illrött ansikte som jag förstod att bullbiten faktiskt förpassats till luftstrupen denna gång.

Herregud vilken förfärlig känsla som omedelbart invaderar en förälders kropp vid sådana tillfälle. Jag är glad att den spontana instinkten var att ta den lille abrupt över min armen och ge honom en rejäl dunk i ryggen. På första försöket flög bullbiten i en rejäl parabel ur barnet och min älskling drog efter luften att utan så mycket som yttra ett klagande pip. Tack och lov för att adrenalinet slår till, hjärnan fungerar och man agerade lugnt och metodiskt som man bör. Tjejen i kassan hann bli betydligt mer upprörd än både lillen och jag, men lite nervöst var det allt att duka upp bullen igen långt ute på klipporna med inte en människa i sikte och mobil utan täckning.

Tweet