En galen granne?

Lillkillen vår är helt tokigt pappig för tillfället och sitter jämt och ständigt som ett plåster antingen på makens arm eller ylande runt hans ben. För att få lite välbehövlig tid med sina egna tankar skickades därför den fine fadern ut på vift och lilleman och mamma tog vagnen ut i vår lilla skog.

Härligt frisk och grönt och bäst av allt kom vi hem med alldeles oväntad “kantarellskörd” och belåten min. Alldeles intill vältrampade spåret stod tillräckligt med stora fina herr kantarell för att med råge rädda mammans avsaknad av lunch – en ljuvlig smörstekt toast med stuvade kantareller uppiffade med en skvätt sherry blev resultatet. Inte illa för en torsdag mitt i veckan!

Mina slutsatser blir …

A. det är ett toppenbra kantarellår här hos oss

B. grannskapet har missat att “nu minsann är det dags”, eller

C. ..och mest troligt – grannskapet införskaffar hellre eventuella matsvampar vackert packade i plasttråg, totalsanerade från alla spår av skogen och tycker mamman är en kuf som jämt och ständigt kommer hem ovårdad med barr i håret, ett fånigt leende på läpparna och korgen full med delikatesser från naturensskafferi

Tweet