Som jag har väntat och längtat...efter mitt livs första "egna" pion och med största sannolikhet också sommarens enda här i vår lilla trädgård. I likhet med mycket annat i rabatterna passade jag på att fynda på sensommarens perennrea förra året och införskaffade (vad jag kan minnas) två busk- och två doft pioner. Utav "buskisarna" är det bara denna jag hittat (vart den andra tog vägen är något av ett mysterie, om det inte är så att Kung Bore är boven!?) och doftpionenerna har fina frodiga blad, men inte mycket mer i dagens läge.
Hursomhelst, jag blev överlycklig när jag spanade in denna första pionknopp och har sedan dess strukit runt den med kameran i högsta hugg. Det var med nöd och näppe familjen fick med mig på resa söderut under midsommarhelgen. I tre långa dagar hörde de på mina ängsliga funderingar om huruvida "jungfrupionen" redan skulle vara överblommad när vi vände åter hem, eller ännu värre tänk om bambi hade stängt sina grymma käftar runt mitt lilla skötebarn.
Vi vände åter hem och där stod den lilla knoppen nu mer än redo att slå ut. Jag strök vidare med min kamera, men med handikappet att jag tvingades iväg till jobbet under dygnets bästa soltimmar blev det aldrig någon bättre bild än den här. Blomman var dock vacker som få och min piondröm gick slutligen i uppfyllelse!
Jag måste dock tillägga att på en punkt var detta lilla underverk en fullständig besvikelse - nämligen doften! Det var nästan ett saligt ögonblick när jag hukade mig för att ta en djup och vad jag hade hoppats ljuvlig sniff, men huganemej vad det luktade. Pionen hade en nästan kväljande doft av riktigt ingrodd och gammal sötsliskig tantparfym. Maken undrade om jag var förvånad när, som han säger, det är just de här gamla tanterna med rutten parfym som vurmar över sina pioner.... hmmmm...
Tweet
Jag älskar min två pionplantor. Har en ljusrosa och en mer cerise. Så jag har bestämt att jag ska införskaffa mig fler för jag tycker en vas med pioner är helt underbart. Och nu är de för få för att plockas in.
SvaraRadera