Lillkillen vår, som i likhet med sina föräldrar inte är någon våghals av naturen, har prompt vägrat att släppa taget om en stödjande hand eller möbel trots han har gått hur fint som helst. Mamma och pappa har väntat och väntat och trott att nu, och nu, och nu…. är det bra nära, men icke-sa-nicke!
Men så en dag förra veckan när mamma kom hem från jobbet var visst tiden mogen för vår lillprins – två dagar innan 16-månaders-dagen. På eftermiddagen hade pappa coachat fram en ny strategi för att resa sig utan stöd och omtänksamma som grabbarna är sparade de första stegen (eller höll i alla fall tyst om något annat!?) tills mamma fanns på plats. Först var det lite osäkert och självförtroendet fick sig en törn av ett litet snubblande.
Plötsligt var det dock ingen hejd på grabben och från att ha blivit lockad och pockad de första minuterna började han nu promenera runt, runt och runt och det fanns inget som kunde stoppa honom. Nästa dag kom han med sina skor i handen och så fort de var på bar det raka vägen ut i trädgården för en match med pappa.
Titta och lär verkar vara grabbens devis – för här kan ingen ana att det är tal om andra dagen någonsin på två fötter. Det går undan och rätt vad det är lockar skogen mer än pappa och bollen. Tjingeling!
Tweet
Underbart när de små kommer på tricket med att våga släppa taget och gå själva!
SvaraRadera(För övrigt, Tack! och egen spalt varannan tisdag i Smålandsposten från och med nu i maj, under familjesidorna. Ska bli jättekul.
Du då? hade visst också freelanceuppdrag, eller!?)
Vilken kille! Han kanske har smygtränat med "torr-gång" jmf torrsim. Allt för att kunna dra järnet när det väl blev på riktigt :-).
SvaraRaderaMen det blir väl till att sätta elstängsel runt hela gården i några år.
Å så härligt! Det är bra med lite försiktiga barn, de observerar och övar tills de är mogna och sen går det undan!
SvaraRaderaHeja heja! Och fotboll verkar ju vara hans grej - klokt tycker tant Soffy!
Åh så ljuvlig fotoserie på lillkillen! Vilken känsla! Jag kan...
SvaraRadera