17 februari 2010

Samma fråga

 möte2

…får den här mamman om och om nästan varje dag nu och naturligtvis är det omgivningen som undrar hur det känns att jag alldeles snart ska börja jobba igen. Jo, tack alldeles utmärkt!

Det har förhoppningsvis inte undgått någon att mamman har fullständigt älskat varje minut av sina hittills 14 månader hemma med lillplutten. Till skillnad från vad man hört av somliga kollegor och vänner förut har jag inte saknat jobbet en endaste dag och än mindre varit uttråkad för så mycket som en liten sekund. Kanske bäst av allt ändå är att jag inte har trivts så himla bra för att jag sluppit något (dvs jobbet), utan för att jag formligen njuter av allt det jag aktivt ägnar mig åt.

I första rummet (både rent praktiskt, men framförallt på en “lyckoskala”) kommer naturligtvis att få njuta dagarna i ända av sonens ljuvliga sällskap och se alla de framsteg och upptåg han bjudit på under sin första tid hos oss. Därutöver har vi tillsammans ägnat oss åt alla de saker som är så himla kul, men som historiskt fått alldeles för lite av mammans tid – långa äventyr i skog och mark, mixtrande i köket, odlande i trädgården, tankar och funderingar runt vad jag verkligen uppskattar och vill ha ut av livet och allmänt en väldig massa pysslande och mys.

På jobbet har mamman inte kunnat undgå att notera att (de få) kvinnor som nått lite högre på karriärstegen där ofta flikar in ett obligatoriskt “men jag trivdes aldrig riktigt hemma” eller “jag blev så uttråkad” när det diskuteras barn och föräldraledighet. Må så vara, men låt mig bara stilla fråga: “vad pysslade ni med under denna tid?”. Hur kan det möjligtvis vara mer stimulerande att snurra på en skrivbordsstol, jäkta från möte till möte och slåss för budget och godkännande/bifall från “högre ort” än att njuta dagarna tillsammans med sitt eget barn? För mig är detta en gåta!

Alla är vi olika och nog kan man (med goda/onda viljan) tolka det som att den här mamman är en arbetsskygg och bleknande gestalt på fel plats inom fel organisation. Men faktiskt, tro det eller ej, mamman går med glädje tillbaka till sitt stimulerande och utmanande jobb, precis så högt upp på karriärstegen som hon vill befinna sig och med dagliga tillfällen att både synas, briljera och suga åt sig av organisationens uppskattning (ja, alltså på det sätt som det visas inom ett företag – lite mindre björnkramar och blöta pussar än hemma!).

Med både förväntan och entusiasm återkommer jag till skrivbordsstolen, mötena och budgetäskanden tre dagar i veckan medan sonen nu får spendera mer tid med sin älskade pappa. Säkerligen kommer mamman att sitta på jobbet grön av avund när hon hör om killarnas mys och äventyr, men åh, vad jag är lyckligt lottad som får lyxen att mysa hemma en majoritet av veckans dagar, samtidigt som jag får ta mig an en lite intellektuellare utmaning, arbetslivets alla kontaktytor med mer eller mindre charmerande individer och nu förmodligen får ett ännu bättre perspektiv på hur underbart härligt jag har och har haft det som hemmamamma. Sverige är fantastiskt!….just på den här punkten!



3 kommentarer:

  1. Jag undrar också. Och håller med.

    Vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag har börjat bli uttråkad än? Vad jag gör på dagarna?

    Betyder det här att det är vanligt att man blir uttråkad? Kan man svara att jag är med mitt bar och njuter av varje sekund? Att jag har hela livet på mig att göra annat.

    SvaraRadera
  2. Jag hade svårt att komma in i föräldraledigheten med första barnen, hade inga kompisar med småbarn etc. Andra omgången var man mer van och visste dessutom om hur snabbt de växer så jag såg till att njuta mer, låg mer på soffan med en snusande bebis på bröstet när storebror var sina kortimmar på dagis. Fast den allra bästa perioden var när vi gick omlott, jag var hemma mån-ons, jobbade torsdag och så var vi hemma bägge två på fredagarna.

    SvaraRadera
  3. Bra inlägg, känner igen mig i känslan inför jobb och föräldraledighet.

    SvaraRadera