Idag var det dags för “ettårsbesiktning” av lilleman på lokala barnavårdscentralen (vilket namn egentligen - 2010!), så programmet var pressat på morgonkvisten. Lillprinsen är ju som bekant ett riktigt A-barn beträffande sovmorgnar, även om han nu plötsligt har fått för sig att det ska vaknas betydligt tidigare än under hans första 12 månader. Redan någonstans runt 8.30 försöker han knuffa mamman ur sängen, så man får väl se det som inskolning inför de tidiga morgnarna som komma skall på jobbdagarna senare i vår.
I relativt god tid var både barn och moder tvättade och klara, “serviceboken” var nerpackad och ytterkläderna på. Det saknades bara en liten detalj (och en relativt viktig sådan för att inte fullständigt missa sin avtalade tid på BVC 45 minuters rask promenad västerut) – bilnyckeln! Typiskt som det blir hade käre maken lyckats åka tåg(!) till jobbet med bilnyckeln i fickan (för första och vad jag kan gissa nu också sista gången) och den lata mamman hade naturligtvis inte tidigare fått tummen ur att leta upp extranyckeln som gömde sig för ett par veckor sedan.
Lillen måste ha undrat vad som stod på när mamman plötsligt ilsket vrålade på pappan i luren samtidigt som hon ryckte och slet i varenda väska och jacka som fanns att uppbringa i hemmet. Sötnosen tittade sedan glatt på när mamma satte igång med hans eget trick att riva ut pryl efter pryl ur garderoben och svinga iväg dem i en häftig parabel.
Efter mycket stånk och stön och en och annan svordom som mamman innerligt hoppas att den lille inte lade på minnet för sitt första ordförråd dök i alla fall nyckeln upp i fickan på ett par termobyxor. Snabbt in med barnet i bilen två minuter efter att vi borde suttit avklädda (ja den lille i alla fall) i väntrummet och efter världens långsammaste färd bakom en turkisk lastbil som förmodligen fullständigt hade irrat bort sig på halländska landsbygden anlände vi slutligen vår destination 10 minuter sena för att mötas av sköterskan som beklagade att hon och doktorn låg lite efter i schemat – puh!
Lite extra nervösa var vi allt då vi nyligen bytt BVC-tant och därmed förärats barnhälsoöverläkaren i Hallands län som designerad barnläkare. Detta var första mötet och han såg ut precis som man (inte!) tänkt sig – tunt hår på huvudet, fettig piska i nacken och dubbla par glasögon på näsan! Doktor Bernt var i alla fall ytterst sympatisk, hade god hand med den lille och konstaterade glatt att den unge mannen hade en “härligt ospännande journal”. Även denna gång förblev journalen tom på anmärkningar, om än fick sötnosen doktor Bernt att utbrista “va?” när hans ståtliga 81 cm över havet konstaterades vid 12 månader och 3 veckor.
Precis som mamman och pappan trodde – killen är ett praktexemplar!
Tweet
Det var ett tag sedan! Allt bra? Här växer magen så det knakar, fick reda på att vår lilla bebis kommer väga nästan 4 kg när den föds, puh! Vad vägde Max? Kram
SvaraRaderaEn vanlig dag kan bli full av komiska inslag. Bara man ser dem mitt i kaoset. :-) Jag hade tre barn med till bensinmacken, tankade och gick in och betala. I bilen började de gräla, jag lugnade dem och körde iväg. Men hade glömt ta ut bensinslangen ut tankhålet! Sproing. Oj mamma, ska du ta med hela macken?
SvaraRadera81 cm, det var inte dåligt det! Ja, visst är det härligt med ett A-barn? ;) Fast mitt vaknar mellan 5 och 6 och är hungrig...men accepterar att somna om ihop med mamma efter en timmas lek!
SvaraRadera