Att ha blivit föräldrar har för mammans och makens del inte inneburit den där otroliga omvälvningen och livsomställningen som så många pratade om innan man själv hade barn - i alla fall definitivt inte i en negativ bemärkelse. Naturligtvis är det här med föräldraskap och att ha förärats världens gossigaste, mest charmiga och såklart oslagbart begåvade lille son en gigantisk känslomässig "big bang", men på ett rent praktiskt plan har livet varken blivit en logistisk monsterövning, socialt avskuret eller praktiskt besvärligt på något sätt. Nu ska det ju kanske tilläggas att föräldrarna i fråga inte direkt var några "partyanimals" av rang pre-barnalstrande, men lite mer än stugsittande eremiter var vi allt.
Föräldrarna i huset har ett gemensamt intresse för att resa, vi går gärna ut och äter och njuter gott vin och på senare tid har mamman med stegvist ökande framgång lyckats locka ut maken i skog och mark för friluftsidkande. Att ha den lille plutten med på alla dessa aktiviteter har inte varit något-som-helst problem då han älskar nya människor och miljöer och 100%-ligt ägnar sig åt att smila stort och flörta med såväl unga söta servitriser, som äldre damer på fjället med promenadpinnar och vem han nu kan lyckas skapa ögonkontakt med.
Ett litet styng av saknad av en aktivitet som kunde avnjutas innan man hade en tjoande och livlig 9,5-månaderskille i släptåg är det som stavas kultur i (emellanåt) tyst och mörklagd salong. Av förklarliga skäl och framförallt av hänsyn till andra dyrt betalande besökare kommer det ju liksom inte på fråga att ta med sig lilleman på varken teater, konsert eller film. Nu är det ju definitivt inte hela världen att vi har ett år eller två då vi inte kan springa på bio och teater, men just ikväll hade det varit en liten vardagslyx att kunna lämna sin sött sovande älskling med pålitlig barnvakt när det råkar vara musikalpremiär för Guys and Dolls på Göteborgs Operan.
Föräldrarna i huset har ett gemensamt intresse för att resa, vi går gärna ut och äter och njuter gott vin och på senare tid har mamman med stegvist ökande framgång lyckats locka ut maken i skog och mark för friluftsidkande. Att ha den lille plutten med på alla dessa aktiviteter har inte varit något-som-helst problem då han älskar nya människor och miljöer och 100%-ligt ägnar sig åt att smila stort och flörta med såväl unga söta servitriser, som äldre damer på fjället med promenadpinnar och vem han nu kan lyckas skapa ögonkontakt med.
Ett litet styng av saknad av en aktivitet som kunde avnjutas innan man hade en tjoande och livlig 9,5-månaderskille i släptåg är det som stavas kultur i (emellanåt) tyst och mörklagd salong. Av förklarliga skäl och framförallt av hänsyn till andra dyrt betalande besökare kommer det ju liksom inte på fråga att ta med sig lilleman på varken teater, konsert eller film. Nu är det ju definitivt inte hela världen att vi har ett år eller två då vi inte kan springa på bio och teater, men just ikväll hade det varit en liten vardagslyx att kunna lämna sin sött sovande älskling med pålitlig barnvakt när det råkar vara musikalpremiär för Guys and Dolls på Göteborgs Operan.
Mamman i det här huset har nämligen en sorglig fascination för musikaler (ett spår av åren i London - liksom drickandet av mjölkblaskigt te och alltid ett paraply i handväskan!) och är överlycklig över att Göteborgs Operan emellanåt satsar på riktigt bra uppsättningar. Hitentills har den stackars maken släpats, eller faktiskt vid eftertanke med entusiasm följt med på, Cats, Sound of Music, My Fair Lady, Miss Saigon och ett gäng andra produktioner med trallvänliga låtar, dansande katter och jazzande tanter.
Att ha sina föräldrar och svärföräldrar på ett par timmars avstånd är ju ren lyx när man tidigare bott en flygresa bort, men dock lite för långt för en spontan barnvaktsinryckning bara för att mamman ska kunna springa på musikal (ett s.k. i-landsproblem tror jag visst att jag har!). Att skaffa in en okänd tonåring att se efter vår lille prins känns ytterst fjärran. När jag tänker på alla stolliga föräldrar som själv hyrde in mig som 13-åring (för en billig peng!) att se efter deras ögonstenar blir jag helt rädd. Första försöket på detta extraknäck var förresten en 4-månaders-baby som jag passade medan mamman spelade golftävling och kom hem för att amma mellan utslagen. Galet!
Häromdagen såg jag en lapp på den lokala anslagstavlan: "Vill du slippa dina jobbiga ungar en stund? Jenny 13 år .......... barnvakt......." Tack, men nej tack! ...och jag hoppas verkligen att Jenny får möjlighet att gå en eller annan kurs i marknadsföring innan hon ska ut i riktiga världen och kanske sälja varor eller tjänster.
Tweet
Ett "problem" som jag känner igen mig i! Det är svårt att veta hur man ska göra, och vad man kan prioritera. Det är väl tur att jag bor i en riktig håla där det inte händer så mycket, haha! Man får väl hoppas att Jenny är vettig, trots sina ordval! Kanske hon är en jättesmart tjej med skinn på näsan och glimten i ögat - vem vet?
SvaraRadera