Första gosedjurstraumat

När man är hemma (eller numera borta, som maken lite stött i kanten påpekar...) i Skanör är en besök på natursköna Knösen ett måste. När det var dags för lillens eftermiddagslur packades han helt sonika ner i vagnen och mamman och mormor travade ut på långpromenad för att njuta av sol, mogna björnbär och den fina naturen på Falsterbohalvöns norra udde. Efter en gó lur vaknade den lille sötnosen och propsade på att även han få njuta av utsikten från upprätt position i sittvagnen. Vid detta tillfälle fanns en napp i munnen, en liten handduk som solskydd för sprattlande ben och den söta lilla randiga kissekatten som mormor lånat ut till sin lille favorit. Katten som egentligen är sådär lagom söt hade mormor precis deklarerat sin nostalgi-kärlek till då den 1900-kallt var mammans allra första leksak - tillika egenhändigt ihopknepad av mormodern.

När sällskapet hade gått största delen av sin tur och närmade sig civilisationen igen uppstod en situation som fick de två fega "tanterna" lite osäkra. På varsin sida av grusvägen stod ett stycke gigantisk tjur, frustande och vilt krafsande i grusen med sina klövar åtskiljda endast av ett i sammanhanget pyttelitet klent elstaket. Tanterna hoppades att de två jättedjuren bara snabbt skulle förlusta sig och eventuellt imponera på varandra med ett sandbad och stannade med vagn och allt på behörigt avstånd. Med gårdagens rubriker i färskt minne:" Man stångades ihjäl av tjur" kände man sig lite mindre sugen än vanligt att ta sig emellan två uppspelta tjurar på ca 5 m avstånd från varandra. Efter att ha väntat en bra stund utan att de ståtliga djuren gjort minsta ansats att lomma iväg beslutade fegisarna sig helt enkelt för att vända tillbaka och få sig sisådär dubbelt så mycket motion som ursprungligen var tänkt.

Inget ont i det, men nästan hemma igen upptäcktes att den lille aktive herren i vagnen passat på att busa en smula medan hans fegisar till mor och mormoder varit upptagna med att försöka ta sig förbi de frustande bestarna. I vagnen fanns lyckligtvis den lille sötnosen kvar (tack och lov för 5-punktsbälte!), men ingenstans fanns det en napp, handduk eller, värst av allt, en sliten randig nostalgikisse att finna. Någon liten busunge hade tydligen avyttrat pryl efter pryl längs med vägen och mamman hans fick gå på kattjakt. Då ingen kissekatt dykt upp tills regnet drog in var det bara att vända hemmåt för att hämta cykel för stora sökpådraget.

Regnet öste, men se det finns fortfarande vänliga och omtänksamma människor som kan rädda dagen för tre generationer blödiga gosedjursfantaster. Lilla kissemissen satt uppflugen i en trädgårdshäck och väntade på att bli hemforslad till sin senaste lillhusse. Genomvåt mamma, en lättad nostalgisk mormor och en lycklig liten busunge pustade ut - slutet gott, allting gott!



Tweet