Idag är vår lille gullungen redan ett halvår gammal vilket är rent omöjligt att förstå både för hans mor och far. Det känns ju som om det var igår han låg där sprillans ny och rosig på mammas mage med det mörka håret alldeles krusigt av fosterfett och gav ifrån sig små bedårande läten som lät som en knarrande dörr i vinden. På ett sätt undrar man vart tiden tog vägen, men samtidigt har vi ju redan hunnit med så fantastiskt många stora underverk och milstolpar i den lilles sällskap - första natten hemma som en liten familj, första leendet, första jollret, första gången mammas glasögon rycktes av och slängdes i golvet, första rullet över och sedan till och med ett rull tillbaka, första gången framför fotbollsmatch på TV med både far och son i full Sheffield Wednesday-mundering (suck...men så sött att se dem lyckliga tillsammans), första hela natten i egen säng...ja, den lyckliga mamman skulle kunna hålla på tills korna kommer hem.
Just den senaste månaden har den lille plötsligt gått från "pytteliten" till "så-stor-men-så-liten-ändå". Omvärlden märker säkert ingenting särskilt annorlunda med den lilla familjen när de susar förbi, men för en nybliven förstagångsmamma och pappa är det händelser värdiga en rubrik på 19.30-nyheterna när lillen byter upp sig från babyskydd till riktig bilstol, byter liggvagnen mot sittversionen, får egen stol vid matbordet, drar i sig en hel banan till mellis och tittar uppfordrande på mamma och pappa när en leksak kommit utom räckhåll. Ni förstår vilken mjukis man har blivit.....
Pussar och kramar till lillens pappa som blivit fråntagen sitt lilla underverk på den stora dagen. Vi längtar efter dig...och mamma lovar att sätta i sig din tårtbit med!
Tweet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar