Barn av sin tid?

Fick just besök av grannens fyraåring som storögt tittade in i carporten och konstaterade:

"Men ni har ju inga bilar!?"

"Nej, Max pappa har tagit bilen till jobbet idag för att han skulle kunna komma hem lite tidigare"

"Har ni bara en bil? Hur handlar ni då?"

Detta lilla flickebarn som åker bil till och från dagis 150 hela meter från hemmet (pappa och mamma sparar ju gudbevars en hel evighet genom att slippa gå fram och tillbaka när de ändå ska till jobbet...och barnet slipper lite frisk morgonluft och jobbig motion..) skulle säkert smälla av om jag lade ut texten om att Max och mamma allt som oftast tar vagn och apostlahästarna till affären 45-minuters-gångväg bort, trots att pappan åker kollektivt till jobbet och bilen står hemma i carporten.

Detta påminner mig förresten om en söt episod som en fd kollega en dag berättade på jobbet. Hennes 8-åring hade kommit hem och tjatat om att han ville ha en mobiltelefon för det hade alla andra. Mamma argumenterade att detta inte var aktuellt redan, då hon inte tyckte att behov förelåg i hans ålder. Pojken var såklart av annan åsikt och laddade för att snärja sin mor i fällan. Han påtalade att han faktiskt redan var åtta år och klämde självsäkert till med.."men hur gammal var du då när du fick din första mobiltelefon?". Mamma tänkte noga efter och svarade sanningsenligt: "32!". End of discussion...i alla fall för den dagen.

Vad blir då sensmoralen av denna vardagsbetraktelse? Jo, barn gör som man gör och inte som man säger - som förälder får man nog vara attans observant på att skicka ut signaler som korrelerar med de värderingar man vill förmedla och överföra till sina små skyddslingar.

Tweet