Inte lätt att vara förälder i det förlovade myndighetslandet

Vi har haft en fantastisk tur med Max som har varit en trygg och väldigt lättskött liten kille redan från dag ett. Han låter sig tydligt meddela när han är hungrig eller när blöjan är allt för full för att kånka runt på, somnar snällt på kvällarna och sover genom hela natten till sena morgonen med en tankning eller två och följer utan några protester med på mammas och pappas upptåg i mataffären, plantskolan, möbelvaruhusen, stadens caféer och alla andra tråkiga ställen som vuxna 30-plussare hänger på. I sammandrag har lilla familjen känt sig glatt överraskad att den mastodonta förändringen i tillvaron att bli förälder har varit enkom av positiv art och den lilla parveln har gjort våra liv än mer underbara att leva.

Max verkar nöjd med föräldrarna han tilldelats, föräldrarna är himlastormande förälskade i sitt lilla underverk och så långt är allt i harmoni. Det riktiga stålbadet för en förälder i Sveriges avlånga land anser jag börjar när man kliver utanför hemmets trygga vrå och börjar umgås med diverse instutitioner inom den förebyggande primärvården, kommer i kontakt med Livsmedelsverkets rekommendationer och bombarderas med alla de råd som myndigheter och olika sorters inrättningar känner sig kallade att ge en nybliven och därmed relativt osäker småbarnsförälder.


Med tanke på att jag hamnar i facket "lite äldre (och förhoppningsvis då också med lite mer nyttig livserfarenhet) förstagångsföderska", som marknadsanalytiker till professionen har ganska god rutin på att sålla i infomationsflödet och allmänt har ganska klart för mig vad jag tycker och tänker har det varit och är fortfarande en fascinerande resa jag och alla andra nyblivna föräldrar är ute på i Sveriges avlånga myndighetsland. Låt mig säga som så att man måste vara bra säker på sig själv och sina val och handlingar för att inte allt som oftast drabbas av tvivlet huruvida man är en "dålig", eller rent ut sagt usel, förälder.


Det började redan tidigt i graviditeten med att man förhördes av mödravården om sina mat, alkohol och drogvanor. Absolut en viktig diskussion och jag är helt säker på att den fyller sin funktion om den genomförs med sans och balans. Själv gick jag vansinnig från det besöket då jag efter 20 minuter äntligen trodde mig ha övertygat barnmorskan om att jag förstod vikten av att inte ge mitt ofödda barn fosterskador genom alkoholmissbruk och hon istället gled in på..."men hur är det med droger då"? För Guds skull, jag tror inte det behövs vidare välutvecklade tentakler för att känna av att jag är och alltid har varit en skötsam pluggis som hellre odlar krasse på min kammare än festar loss på lokal och tycker att kemiskt framställd pektin i syltsocker är ett gissel. Verkar det som om jag skulle ha en aning om hur man ens får tag på droger om jag plötsligt vid 32-års ålder och nygravid skulle få lust att börja knarka? Som sagt, lite fingertoppskänla, tack!


Att jag sedan var hemskt oansvarig och vid flera tillfällen under graviditeten riskerade mitt ofödda barns liv och hälsa med att både äta brieost, smaka ett mikroskopiskt glas rödvin till biffen och slickade sockerkakssmet med råa ägg ur bakskålen har jag lite svårare att förklara i sammanhanget. Kanske beror det på att jag blev så himla trött på att bli skriven på näsan, kanske på att kvinnor i Medelhavsländerna verkar få fullt välskapta barn trots att de dricker ett glas vin till maten, eller kanske på att jag hörde en professor i livsmedels..nånting i radio förkunna att det i Sverige finns fem kända fall av missfall som kan knytas till listeriabakterien - sedan 1970!

Fortsättning följer i två fåtöljer nästa gång om huruvida jag alldeles fördärvar mitt barn genom att ge honom frukt, tillåter honom suga på napp och, gud förbjude, tänker följa min övertygelse om att ge honom feta naturliga och ekologiska produkter som smör och "fet mjölk" istället för tillsatsstinna lättprodukter.

Tweet