I blommosfären

 
...säger min man att jag befinner mig när jag surfar runt på alla härliga trädgårdsbloggar.

För att blott husera över 332 soldränkta kvadrat (minus hus) och huvudsakligen ägna dem åt att odla sådant vi kan stoppa i mun och mage, så får jag konstatera mig nöjd med blomsterprakten som tagit sin in bland det gröna. Jag har fullt upp med att få till någon sorts färg- och formharmoni (och motstå den spontana lusten att blanda hejvilt) och än så länge är jag bra mycket av en amatör gällande namn och sorter. All hjälp mottages tacksamt på namnfronten! Överst i alla fall mina fina svartöga som klättrar upp för de rostiga blomstöden i mina korgar av återanvända bildäck.

 
…tillsammans med afrikanska margueriter, något limegult som jag inte kan namnet på (??) och mina tantiga sammetstagetes.
  
Färgmatchat – nja…så då slänger vi väl in en cerise surfinia med…


De omtalade tantsammetstagetesen som jag drog upp från frö och som nu finns lite varstans i trädgården, framförallt under tomatplantorna efter att jag läst att de håller ohyra på behörigt avstånd. Sant eller inte, peppar peppar är tomatplantorna i perfekt kondition.

 
Invid staketet till grannen, där jag har min lilla “blå/lila sektion” har jag trott mig ha en praktriddarsporre som skulle skänka välbehövlig höjd i odlingen. Vacker är den, men till min stora fasa har jag efter besöket på Derome Perenner (där jag säkert köpte plantan förra året i rollen som mamma till en stillaliggande baby och inga tankar på framtidens utmaningar….) konstaterat att det är en Trädgårdsstormhatt och därmed hyfsat giftig. På nätet läser jag…

…äkta stormhatt användes flitigt som medicinalväxt förr… den verksamma beståndsdelen är giftet aconitin som är ett kraftigt nervgift med så drastiska effekter att det har figurerat som mordredskap både hos Agatha Christie och Maria Lang. Symptomen på stormhattssförgiftning är brännande känsla i mun och svalg, kräkningar, känselstörningar, försämrad andning och förlamning. Med andra ord klart tilltalande egenskaper om man är deckarförrfattare…. Stormhattarna är alla mycket giftig, visserligen klassar Konsumentverkets giftinformation den bara i näst högsta gruppen ur farlighetssynpunkt, men det beror på att den inte innehåller några frestande attribut som till exempel bär och därför inte anses locka någon att stoppa den i munnen. Aj, aj – vår lille grabb är inte mycket för att stoppa munnen, men eftersom det då och då figurerar jämnåriga besökare i trädgården får jag nog bita i det sura äpplet och flytta min skönhet en bit ut mot skogen.

 

Trädgårdsramsen (minns jag rätt?) som jag köpte på odlingskursen ser ut att trivas finfint tillsammans med vad jag införskaffade som stormhattsranunkel. Den senare ser inte alls ut som jag hade tänkt mig, men de är väldigt söta tillsammans.

En sibirisk vallmo har nästlat sig in bland det blå och lyser upp som en sol på klarblå himmel.

Stjärnlobelian huserar i min fina Funky blomlåda i zink som passar så bra på vårt hus i “nyfunkisstil”. Blomman gör verkligen skäl för sitt namn och prunkar på bra, alldeles åt motsatta hållet mot sin gamla “häng-kusin”.
  

Anemonerna var ett livlöst fynd från en “raffsekorg” med lökar förra året och hade fullständigt fallit i glömska hos den som uppenbarligen grävt ner löken vid tillfälle. Desto gladare blev överrasknigen när denna undersköna lilla vän tittade upp. Nu blev jag bra sugen på söta vita höstanemoner för senare blomning.
 

Kan denna lilla glad sol kallas stjärnöga? Förälskade mig i den på en bild jag såg i våras, så den fick komma med hem från trädgårdsdagarna på Liseberg.

Vi får se om praktlysingen blir mitt bästa eller värsta köp till trädgården. Gissar att den sprider sig som tokig, men den lyser i alla fall upp fint i skogskanten. Kanske lite väl häftig kombination med lavendel framför – Munsteads.

Slingerkrassen har äntligen börjar blomma – både den egna från frön och det lilla fusket från grönsaksboxar. Peppar. peppar har larver och sniglar hållit sig långt borta, men jag håller andan. I äppellådan jag fick av min mamma väller både blad och blommor över kanterna på ett ljuvligt vis. Hoppas att det ska ta sig framför trädgårdskomposten också, så att vi slipper se det fula gallret.

En supersöt akleja som smögs ner i rabatten förra sommaren – kan det vara en japansk akleja? Har nu i alla fall kompletterats med en pastellakleja från härliga perennrean.

Gullnattljus – förra årets perenn vill jag minnas? Färgglad, men kanske lite väl skrikig för min smak.

Gurkört som tacksamt skänker höjd i “blå” rabatten får jag av mamma som har bra spinn på sina självsådda skönheter i en något “mognare” trädgård. Finfint som dekoration på desserter eller infrusna i iskuber. 
 

Fjärilslavendeln trodde jag inte var perenn, så det var en överraskning när den dök upp i år igen. Frösådd?

Blågull, tror jag. Köpt som “en riktig mormors blomma” – fråga mig inte varför, knappast min stil.

Alldeles vanliga ringblommor från billig fröpåse är något av det finaste jag vet och lite mer "min stil" …och utomordentlig utfyllnad mellan slokande försommarplantor! 
 

Superfin rosenskära från samma moder med pigga frösådder – rosa eller vita, vilka man får har man ingen aning om förrän de slår ut så här fint.

Ett par smultronplantor i zinklåda hör till när man har småttingar – månadssmultron Rügen som ska hänga med hela säsongen, år efter år. Kanske inte i kruka!?

Den här lille luringen dök upp, förmodligen ett fynd från perennrean förra året. Efter besök på Botaniska konstaterar jag att det måste vara en/ett höstöga. 

Mina Sugar snaps salladsärter fick äntligen sitt välbehövliga stöd i form av en fint rostig armeringsmatta och nu blommar de så fint – bönskidorna fullständigt sprutar fram.

Den nyinköpta Betonikan

Västeråsgurkorna som jag sådde har nu fullt upp med att sätta vackra små gula blommor. Kylen är fortfarande full med ättiksgurka från förra året, så kanske blir blomningen huvudattraktionen

Den grekiska vädden var betydligt rödare än jag hade tänkt mig, men jag är ändock förtjust i dess vajjande i den övriga blomsterprakten

Praktriddarsporrar “Dusky Maidens” som jag blandade ihop med stormhatten – söt, lite tantig och uppenbarligen inte den mörkare lila ton som jag hade väntat mig. Men nu har jag satt en mörkare också….

Slutligen, Kantlöken blommar något alldeles bedårande sött. Liknar lite Stjärnflockan som jag är sugen på efter att ha sett fotade på så många bloggar och själv fastnat med kameran i Botaniska.

Tweet