Söndagen avnjöts i sällskap av makens familj, då yngsta storkusinen skulle firas på 6-årsdagen. Som brukligt började vår egen lillkille festen som blygaste Blyger med ansiktet mot pappas axel, men snart var det full fart på de små trumpinnarna. Ömson struttade lillgrabben runt hand i hand med farmor/faster/farbror för att upptäcka omgivningarna och ömsom klappande han ömt kaninen Zingo som äldsta kusinen med ivriga pekanden och öh-öh:anden lätt övertygats plocka ur buren.
Maken absorberades snabbt i livliga diskussioner med sin far och bröder om allt från nya bilmodeller, till ketchup-kvaliteten på lunchrestaurangen och naturligtvis all sorts sport som utövas under solen.
Mamman och hennes svärmor sågs dock inte helt överraskande oh:ande och ah:ande över alla vackra blommor och växter i vart hörn av svågerns härligt uppväxta och kuperade bergsknalletomt. Hade det slutat här hade allt varit frid och fröjd och fullt normalt för ett annars högst civiliserat sexårskalas, men så är inte fallet….
Aningen för mycket uppmuntrade av svågern/sonen som själv är högst ointresserad av trädgårdsskötsel syntes dessa två åpna (västgötska á la makens rötter: girig, självisk) kvinnor i två generationer snart röja fram rustade med spadar och sekatörer. Lite kan man inte låta bli att skämmas, men svågern påstod sig glädjas åt att vi befriade honom från vackra höga blåvioletta aklejor, ljuvligt ljuslila nävor, kinesisk kärleksört, vajande astilbe, utlöpare från kaprifolerna, en bit av den frodiga murgrönan, en finfin vinranka med rejäla rötter och ett gäng välväxta rotskott från den gamla ovanliga syrénen som enligt utsago “kärringarna i kvarteret slåss om”.
Smått generad av min girighet fyllde jag bilen och spenderade vid hemkomst en bra stund av kvällen fixandes och planterandes i den egna trädgården som fick sig ännu ett roligt lyft i artrikedomen…för ovanlighetens skull utan så mycket som ens ett pyttigt litet hål i plånboken.
Tweet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar