Alla är vi olika

Tre dagar har mamman varit tillbaka på sin arbetsplats på stora företaget och redan är det glasklart att kontorsråtta är inte vad hon ska förbli resten av sitt liv. De väldigt trevliga kollegorna och deras stimulerande projekt får ursäkta, men barnalstrande och gott om tid att njuta och fundera utanför ekorrhjulet har haft en stor inverkan på både värderingar och inställningen till vad meningen med livet är.

Mamman är inte en som hymlar med sina tankar och känslor (vilket just i det här fallet inte kommer att göra några underverk för varken karriären eller det därmed intimt förknippade lönekuvertet) och redan på dag två hade det  avverkats diskussioner om behovet av att vara del av samhörigheten på en arbetsplats . I det här fallet var opponenterna en framgångsrik man i 55-årsåldern med lång utlandskarriär bakom sig och (mammans antagande) inte störande många föräldradagar på sitt CV och vidare en med mamman jämnårig kvinnlig kollega som själv ännu inte alstrat egen avkomma.

De tu var rörande eniga om att det är absolut nödvändigt att få vara del av gemenskapen i arbetslivet och framförallt att få “skapa och prestera konkreta resultat tillsammans med andra” för att må bra och känna sig stimulerad. Mamman fick inget gehör för sin åsikt att det mest stimulerande man skulle kunna ägna sig åt är att försörja sig på något som man är genuint intresserad av och känner en glädje och tillfredsställelse av, samtidigt som man kan spendera tid med sitt barn och följa alla hans utvecklingssteg i vardagen. Den äldre manlige kollegan avslutade diskussionen med att konstatera att mamman snart kommer på bättre tankar då hon kommit över separationsångesten som “ju” följer efter att man dragit runt hemma med sin son i 14 månader.

Hemmavid har vi på ömsom sidor grannar som väljer att lämna sina barn på dagis medan de själva är hemma. Den ena kvinnan har sin knappt 1,5 åriga dotter på dagis de tre dagar i veckan som tillåts/erbjuds medan hon är arbetslös. Mamman i huset på andra sidan som har tagit ett förmånligt “avgångspaket” från en tidigare arbetsgivare har sin knappt tvåårige son på dagis och får “tack och lov ha honom kvar där på heltid då hon rent tekniskt fortfarande är anställd”. När jag träffade henne på förmiddagspromenaden igår hade hon just fått en ansiktsbehandling och tittat in en sväng på IKEA (utan tvååring!).

Den här mamman har uppenbarligen hamnat helt fel i tillvaron – hon drömmer om att växla ner sitt liv tillräckligt för att kunna försörja sig på något hon brinner för, lägger pussel med föräldradagar och ekonomin för att vi båda ska kunna tillbringa så mycket tid som bara är möjligt med vår son och njuter framförallt av att bara lalla runt i vardagen med son och make utan att känna vare sig ryggdunkar från berömmande kollegor eller behovet av egentid. Vilken planet månne jag komma från, tro?

Tweet