Ett helt år

...har redan gått sedan mamman och pappan avnjöt en härlig nyårssupé på tu man hand (dock i sällskap av en stor mage), maken njöt en härlig flaska rött, vi tittade på fyrverkerierna, skålade vid tolvslaget utanför nya huset och den blivande fadern klappade på stora magen och sade skämtsamt "att nu får du lov att komma ut lillen". Mamman skrockade att det skulle säkert hinna bli februari innan det lilla underverket behagade titta ut och tills dess skulle hon minsann njuta sittandes på hela ryggen i soffan, i sällskap av en låda praliner och ta sig igenom alla avsnitten i Sex and the City-boxen som snälle farbror jultomten haft med sig ett par dagar tidigare.

Stora tjocka mamman ramlade i säng framåt ett-tiden och maken kom efter en timme senare efter att ha spisat ett par heta vax i sällskap av den sista slurken rödtjut. 6.30 på årets första morgon hade den lille i magen tryckt till blåsan ordentligt och det var hög tid att rulla ur sängen för morgonpinken....men, splash vad det var vått på golvet då. Den lille i magen hade sonika tagit sin far på orden och drog bestämt ur proppen med följande lilla swimmingpool på sovrumsgolvet. Mamman buffade på den blivande fadern och sade att vattnet nog hade gått...."visst, jättekul!" sade han och vände sig om för ytterligare ett par timmars välbehövlig sömn.....Dock tog det inte många sekunder innan den redige maken vaknade till liv, samlade sig och satte av efter handdukar och numret till förlossningen.

Där stod vi som frågetecken ("MVC hade ju sagt den 16:de - döh!!!"), men i avsaknad av värkar eller annan ledtråd om att det var föräldrar vi skulle bli den dagen skickades maken tillbaka i säng och mamman kröp upp på soffan för att titta på någon mindre minnesvärd morgonunderhållning på stora dagen-efter-dagen. Vid tio stack maken telefonen i näven på mamman som slog en signal till förlossningen i Varberg och förhandlade fram att hon i alla fall skulle få se den fina nyårskonserten från Wien innan hon kom in för en rutinbundersökning - okej då!

Någon konsert blev det aldrig, då de följande timmarna tillbringades ömsom i den varma duschen ömsom givandes order om vad som skulle packas ned i väskan till burrandet av den gudomliga TENS-maskinen som höll värkarna som nu höll på att tillta i schack. Runt ettsnåret medgav mamman ovilligt att det nog kändes lite mer än vanlig mensvärk och halv två leddes hon motvilligt ut genom dörren till den framkörda bilen efter att ivrigt försökt övertala maken att fick hon bara ligga på soffan en liten stund till, så skulle det nog kännas bättre sen...yeah, right!

De 53 km till Varbergs sjukhus minns jag inte så värst mycket av mer än att jag tjatade om att det nog inte skulle göra riktigt så ont redan och sedan fokuserade jag på "nedräkningsskyltarna" - 40, 27, 18 km till Varberg och slutligen skyltning mot Sjukhus. Nyårsdagen 2009 kändes E6:an liiite längre än vanligt. Maken dumpade bilen framför ingången, hämtade en rullstol (jag som ALDRIG skulle låta mig köras in på förlossningen), blev ruten åt av sin lejoninnan att "du tror väl f-n inte att jag kan sitta nu" (i efterhand visade sig detta vara den första krystvärken...i entrén), en stackars tonåring som satt i väntrummet till akuten såg livrädd ut och fattade säkert beslutet där och då att aldrig göra någon på smällen och en hiss och flera långa korridorer senare ringdes det besatt på klockan på förlossningsavdelningen innan de äääntligen öppnade dörren klockan 14.05.

Till min stora förvåning fortfarande måste jag ha satt på mig stora pokeransiktet den dagen då jag tydligen lyckades lura varenda kotte att jag bara var en lat kvinna som kom i rullstol för att jag inte orkade gå. Personalen pekade nämligen åt oss att rulla in på rum nummer fyra och "så kommer vi om en stund". Jahaja, då ska man väl hänga här i tre dygn då, med igångsättning och gåstolar, och hela baletten...(det ska erkännas att mamman och maken under den lååånga bilresan hade diskuterat huruvida vi skulle svänga in om på ICA Maxi och proviantera utifall det blev en långdragen förlossning...). I brist på annan sysselsättning bestämde sig den vid det här laget ganska smärtpåverkade mamman för att göra det klassiska förstfödersketricket och "bara gå på toa" innan det är dags för något annat. Men det var inte den ljuvliga nyårssupén som passerat systemet, det var ett litet gossebarn som var nyfiken på världen!

Maken beordrades att i rakjetfart hämta barnmorskan (som förmodligen tänkt sig en snabb nyårsfika innan det var dags för nästa förlossning) och tre kvart senare låg underbare lille Max på sin mammas mage och var precis så fin som bara ens egen nyfödde lille son kan vara.

364 dagar senare är är vi nu tre till bordet som intar en härlig nyårssupé, skrattar, skojar och njuter av att vara en liten familj. Aldrig hade vi kunnat ana att 2009 skulle starta med en sådan fantastisk rivstart och imorgon börjar vi 2010 i stil med att fira lillemans ettårsdag. Redan ett helt år! Gott nytt år och må det kommande året bli precis lika underbart och fyllt av underverk och äventyr som det gångna har varit för oss!


I trädgården brinner det i den fina eldkorgen som jultomtan hade med sig i år!

Tweet