Cup of tea?, del 2

För den som besöker Storbritannien vid den här tiden på året är det i stort sett omöjligt att undgå de små röda pappersvallmo (poppy) som sitter på de flesta rockslag och definitivt på varenda TV-personlighet och nyhetsankare i rutan. När jag flyttade till Birmingham hösten 1995 tog det mig ett litet tag och ett antal sura blickar innan jag listat ut koderna och ritualerna runt denna lilla blomma.

Vid närmare funderingar borde det inte ha vara så svårt för mig som är uppvuxen i majblommelandet-Sverige (...och nu för tiden bor ett stenkast från Beda Hallbergs, majblommans initiativtagare, barndomshem - claim to fame, hey!?) att hajja vinken att man snällt ska håva fram en sedel när en ledbruten gammal gentleman eller lady sticker upp en röd pappersblomma under näsan på en. Hade det varit ettriga tredjeklassare med gröna väskor på magen hade jag kanske klickat..!?

Vallmon, eller "the poppy", hänger ihop med hågkomstens dag (Remembrance Day/Armistice Day) som infaller idag den 11 november - en minnesdag för att hedra de som dog i världskrigen. Datumet kommer från slutet för första världskriget - undertecknandet av vapenvilan i järnvägsvagnen i Compiègneskogen 11/11 1918 kl 11.00. I likhet med mycket annat är man i Storbritannien pragmatisk och högtidlighåller det hela på en söndag i anslutningen till datumet och i år var det nu i söndags - DN hade en artikel här.

Vallmon valdes efter de blommor som så småningom växte på några av de värsta slagfälten i Flandern och dess röda färg symboliserar blodsutgjutelsen under det grymma skyttegravskriget. Pengarna som samlas in genom försäljning av pappersblommorna går till att hjälpa krigsveteraner och deras familjer (tyvärr finns det fler av dem än vad man vill tro pga kriget i Afghanistan etc.). Tycka vad man vill om krig och deltagande däri, men jag tycker att det är fint att man fortfarande håller hårt på sin poppytradition och på artigt brittiskt manér respekterar främst de äldre och deras vördnad inför det här fenomenet. I lite modernare tappning säger man att poppyn är: "ett sätt att visa uppskattning för män och kvinnor som utför ett farligt arbete andra beordrat dem till" .



Vill man se en parad av tjusiga äldre herrar behängda med allsköns medaljer och blingbling (dags för städning på ålderdomshemmet som min far hade sagt!) och ett gäng tokstollar i hattar, tjusiga dräkter och allsköns 40-tals accessoarer (som tydligen lever helt och fullt som man gjorde vid slutet för andra världskriget 1945), så beger man sig till "the Cenotaph" vid Whitehall (i närheten av Downing Street) på Remembrance Sunday där det läggs ner kransar och hålls två tysta minuter. På min tid i London fanns det ett gäng veteraner från första världskriget som rullades runt den här dagen, men jag misstänker att de borde "tagit slut" nu.

Tag mitt råd och köp artigt en poppy om du blir erbjuden en under ditt besök till Storbritannien i oktober eller början på november annars är det fullt möjligt att det hytts en käpp eller aggresivt skakas en bössa efter dig.

Tweet