Charmkurs, någon?

När man är hemma med en liten har man ju uppenbarligen lite mer tid att funderar över både ditten och datten när man tar sina långa barnvagnspromenader i solen och dessutom blir ju interaktionen med andra vuxna mer av en "happening" när man inte konstant interagerar med t.ex. kollegor. Kanske just därför, eller kanske pga av att en ammande mamma är full med oberäkerliga hormoner och känsloyttringar, blir man lite mer observant på hur man blir bemött på sina exkursioner och vilken fantastisk brist det är på både serviceinriktning och bara ren trevlighet hos människor som har sk. serviceyrken.

Busschauffören sitter tjurigt och vägrar köra bussen när mamman stigit på med barnvagn genom mittendörren som man sig bör och drar sitt färdbevis i biljettmaskinen . Sura chauffören känner sig nödgad att i högtalarsystemet förargligt ropa: "DU som klev på med barnvagnen ska visa ditt färdbevis!" Mamman blir naturligtvis stenförbannad och vrålar tillbaka genom hela bussen huruvida det inte räcker att dra det i därför monterad maskin...."jaså, du har gjort det..." och sura gubben kör äntligen vidare sin fulla buss med stressade passagerare. Mamman undrar i sitt tysta (men vid det här laget maximalt uppretade) sinne huruvida 33-åriga småbarnsmammor med akademisk examen, medelhöginkomst och boendes i lantlig idyll verkligen är Västtrafiks värsta plankarfiende??

Den uttråkade människan i kassan på matvarubutiken är alldeles för upptagen med att gnälla till kollegan om schemaläggningen av arbetsdagen för att ha tid, vett eller lust att hälsa på sin kund som i det här fallet råkar vara den besvärliga småbarnsmamman från orten. Varorna pips in och summan kommer upp på displayen. Utan att orka utstöta så mycket som ett endaste ljud sträcker kassörskan uppfordrande fram handen för betalning av den hittills inte yttrade summan. Mamman som är en vett-och-etikett-fascist (eller i alla fall förväntar sig ett minimalt "hej" från personer som har betalt för att plocka av henne pengar för diverse varor) vägrar resolut att lämna över någon form av betalning förrän kassörskan i alla fall har besvärat sig att skapa ögonkontakt med sin kund. Där står vi till det i alla fall kryper fram ett "ska du betala med kort, eller...?" och mamman plockar hem en liten seger och går därifrån med ett högljutt "Tack så mycket då och ha en riktigt bra dag!" (...här på din stimulerande arbetsplats som uppenbarligen tråkar ut dig till den milda grad...)

Läkaren på privata vårdcentralen får besök av en spädbarnsmamma med ordentligt halsont och stora vita prickar på mandlarna. Denna mamma är lite trött och stressad då hon redan varit tvungen att åka hem och mata sin lille prins en gång under de 2,5 timmarna hon väntade på att få bli undersökt och känner att det skulle vara skönt med ett par uppmuntrande ord om att bebisen osannolikt blir smittad eftersom den ammas, låt oss prata ett par ord om hur du kan minimera smittorisken, eller dylik kommentar som stillar en nybliven mammas fantasier om allt ont som kan hända dess lille skyddsling. Den manlige distriktsläkaren i 45-årsåldern var dock inte alls på samma våglängd utan hade väldigt bråttom att sticka ner en tops i halsen för snabbprov och sade att han kommer tillbaka om en kvart - bang, så gick dörren igen. Kvarten gick, testet kom tack och lov tillbaka negativt på halsfluss - allt väl så långt, men mamman gnydde fortfarande om sin oro att smitta stackars lilla 8-veckors bebisen med någon ond bascillusk eller virussmörja. Svaret blev kort: "jag väljer att lita på testresultatet, normal handhygien och sedan får du väl vara observant på avvikande i ditt barns rutiner" - bang, dörren gick igen och farbror doktorn i vita rocken var borta för gott... Mamman lommade hem och höll andan i fyra dagar innan halsen började kännas normal igen. Den lille klarade sig mirakulöst ett par veckor till innan den första förkylningen slog till med buller och bång.

Tweet