Om det inte vore för det faktum att jag redan är gift med hans son vet-i-katten om jag inte hade friat till min svärfar. Bortsett från de uppenbara insatserna som att han satt min underbare make till världen och bidragit till genpoolen som resulterade i allra underbaraste Max, så bor karlen i det härligaste av paradis enligt mig. Mitt ute på ägorna som tillhör fideikommisset Koberg ligger hans röda stuga inbäddad mellan vajande åkerfält och en undebar trollskog och runt knuten står de ståtliga hjortarna, hoppar de söta harpaltarna och häckar ett gäng tjusiga tranor. En känga får dock svärfar för att han inte tar sig tid att vandra ut i skogen, då han i stort sett skulle kunna leva enkom på det fantastiska skafferi som bjuds där så här års.
Lilla familjen var på besök hos svärfar häromdagen och naturligtvis försvann mamman ut i skog och mark så fort kaffet var uppdrucket och kakan slukad. Under tiden coachade farfar barnbarnet inför nästa års Tour de France.
Proffsigt upplärd av sin svärmor, som huserar i annat skogsparadis, var mammans fickor fullproppade med plastpåsar... om i fall man skulle ramla över något som måste plockas. Tur var väl det för man hann knappt lämna tomtgränsen innan skogshallonen välde emot en. När dessa väl var hjälpligt plockade fortsatte mamman ivrigt, men ack så förrsiktigt då hon totalt saknar lokalsinne och känsla för riktning i både stad och skog, in i ljuvligaset Tomtebobarnen-skogen. Åh, så vackert och så vansinningt underbart att nästan direkt snubbla över ett hav av alldeles orörda och guldgula kantareller. Lycka!!!
Å ena sidan glupskt plockande skogens alla delikatesser och å andra sidan njutandes av den ena moss- och stenformationen vackrare än den andra ska det erkännas att mamman vid otaliga tillfällen fantiserade om att slå rot i detta paradis. Hade det inte varit för att ljuvliga maken och sonen fanns i civilisationen hade mamman nog gjort slag i saken och flyttat in under en sten. Titta bara så många underbara och mjuka mossbäddar det fanns att sova sött på!
Som om inte naturens skönhet var nog är det också underbart befriande att befinna sig så långt ifrån civilisationen att man kan begränsa sin lilla pirrande känsla i magen då man går där alldeles ensam i trollskogen till att bara oroa sig för att stå öga mot öga med en älg eller en flock vilsvin istället för en eventuell mördare, våldtäktsman eller blottare. Får nog ta mig en funderare på att flytta ut lilla familjen långt ut i härliga skogen, om än kanske inte direkt under en sten.
Lite skeptisk är kanske sonen just i skrivande stund, men vänta bara till han fått sätta av på sin första svampletartur för egen maskin!
Tweet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar