Nu när helgen som "ensamstående förälder" är över kan det bara konstateras att jag verkligen beundrar alla kvinnor (och säkert en eller annan man någonstans) som på egen hand frivilligt eller ofrivilligt har hand om en bebis 24/7. Hur mycket man än älskar sin lille telning så kommer det förr eller senare till en punkt då man är i desperat behov av en extra famn. När Max var mindre rörde det sig mest om att man desperat önskade sätta ner honom för att tömma blåsan, ta en uppfräschande dusch eller något annat mänskligt basbehov. Nu när han är 5-månader stor och hur duktig som helst på att roa sig med att rulla runt på golvet, titta på animerade TV-kockar som gapar och skrattar (sorry BVC!) och rent allmänt låter sin mamma löpa fritt inom hemmets väggar har det där behovet av ytterligare en vuxen i huset flyttats till en ny nivå.
Under helgen upptäckte lilleman sin egen (om än fortfarande något oslipade) operatalang och skrålade på från morgon till kväll med den ena tonen högre än den andra. Tydligen var det superkul att det kom ut roliga ljud ur munnen och så fort ljudet nådde det egna örat var man tvungen att prova nästa tonart på skalan. Vidare rullas det nu över på mage så fort man läggs ned på golvet, men fort blir det oerhört frustrerande att man inte kan krypa fram till det spännande stolsbenet, mattan, dammråttan eller vad det nu är man ser när man byter perspektiv - utvägen är uppenbarligen ett apvrål för då kommer mamma springande och förser en med en kul leksak eller god napp.
Allt detta kan ju verka alldeles förtjusande och ack så belönande för en mamma som njuter av sin sons utveckling, men herregud vad trött även den lyckligaste mamma är när kvällen kommer och det är dags att ta itu med pyjamas- och nattningsproceduren. Nu var det ju i mitt fall bara fråga om tre futtiga dygn, men gissa om pappan fick fullt upp med sin son så fort han steg över tröskeln. Uppenbarligen var det ett mycket kärt återseende för far och son då de strålade ikapp och genast slog sig i slang om helgens fotbollskatastrof, hur Bruce hade rockat loss på Stadion och diverse annat killsnack som mamma missade. Mamma såg nämligen sin chans att umgås med sina frodiga potatisplantor, nystulna smultronplantor och diverse andra trädgårdsbebisar som hade försummats under helgen. När hon sedan hade jord upp till knäna och ogräs i håret var det dags för ett långt härligt bad tillsammans med Leila - ja, dvs den underbara Leilas Country Living tidningen som legat otummad och bränt hela "opera-helgen".
Som sagt en eloge till alla ensamstående spädbarnsföräldrar och jag skattar mig lycklig som har den underbara pappan som dyker upp varje eftermiddag vid femsnåret och tämjer vår nyblivne operadiva.
Under helgen upptäckte lilleman sin egen (om än fortfarande något oslipade) operatalang och skrålade på från morgon till kväll med den ena tonen högre än den andra. Tydligen var det superkul att det kom ut roliga ljud ur munnen och så fort ljudet nådde det egna örat var man tvungen att prova nästa tonart på skalan. Vidare rullas det nu över på mage så fort man läggs ned på golvet, men fort blir det oerhört frustrerande att man inte kan krypa fram till det spännande stolsbenet, mattan, dammråttan eller vad det nu är man ser när man byter perspektiv - utvägen är uppenbarligen ett apvrål för då kommer mamma springande och förser en med en kul leksak eller god napp.
Allt detta kan ju verka alldeles förtjusande och ack så belönande för en mamma som njuter av sin sons utveckling, men herregud vad trött även den lyckligaste mamma är när kvällen kommer och det är dags att ta itu med pyjamas- och nattningsproceduren. Nu var det ju i mitt fall bara fråga om tre futtiga dygn, men gissa om pappan fick fullt upp med sin son så fort han steg över tröskeln. Uppenbarligen var det ett mycket kärt återseende för far och son då de strålade ikapp och genast slog sig i slang om helgens fotbollskatastrof, hur Bruce hade rockat loss på Stadion och diverse annat killsnack som mamma missade. Mamma såg nämligen sin chans att umgås med sina frodiga potatisplantor, nystulna smultronplantor och diverse andra trädgårdsbebisar som hade försummats under helgen. När hon sedan hade jord upp till knäna och ogräs i håret var det dags för ett långt härligt bad tillsammans med Leila - ja, dvs den underbara Leilas Country Living tidningen som legat otummad och bränt hela "opera-helgen".
Som sagt en eloge till alla ensamstående spädbarnsföräldrar och jag skattar mig lycklig som har den underbara pappan som dyker upp varje eftermiddag vid femsnåret och tämjer vår nyblivne operadiva.
Tweet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar