Ingen babyrytmik för oss

Utav tidigare inlägg har det säkert framgått att denna förstagångsmamma inte skiljer sig från de flesta andra utan har satt ribban högt för allt som ska hinnas med tillsammans med den lille sötnosen. Innan han knappt kommit ut var lillen anmäld till babysim och det har också hunnits med mamma/babyyoga och ett gäng andra aktiviteter. Möjligtvis med undantag för de uppskattade varma baden, så har det naturtligtvis rört sig om att det var mamman som hade myror i byxorna och hade det lite svårt att anpassa sig till en livsstil något lugnare än den som tidigare utövats.


Det finns dock ett säkert undantag för vad lillkillen tyvärr inte kommer att exponeras för när det gäller utvecklande och stimulerande babyaktiviteter - babyrytmik. Med föräldrar som är näst intill tondöva, inte behärskar ens ett endaste litet munspel och därtill gladeligen lyssnar på en blandning av radiopop och käck countryrock kan det tyvärr konstateras att Max utsikter för en karriär som musikaliskt underbarn är taskiga. Man kan ju då tycka att aktiviteten babyrytmik skulle sitta som en smäck, men ack nej här tar det stopp av mammans rent själviska anledningar. Bara tanken att behöva sitta i ring med andra föräldrar och barn och skaka marackas i takt får henne helt kallsvettig. På insidan spelas följande scenario upp: "Kan Max mamma vara snäll och lägga ner sin marackas då hon får alla barnen ur takt!"


Denna märkliga musikfobi satte in någon gång redan runt 1982 när mamman gick i förstaklass. I den lilla skånska hålan började alla barnen spela blockflöjt i tvåan, men av någon anledning kände mammans ambitiösa lågstadielärare sig manad att ge sin klass ett försprång (trodde hon ja!) och kallade in superläskiga tant Hildegard med sin bautablockflöjt. Tant Hildegard var en korpulent tysk kvinna i den lite äldre åldersgruppen (vilket jag förmodar var alla över 30 när man gick i ettan...), iklädd stickad kjol och kofta (alltid samma om jag minns rätt) som talade högt med en sträng tysk brytning och bar omkring på sin läskigt stora blockflöjt. Nu först i vuxen ålder har jag förstått att detta nog var en basblockflöjt och inte bara något elakt steroidfenomen (flöjten alltså!) från dåvarande Östtyskland.

Hursomhelst, mamman var livrädd för tant Hildegard och lyckades på något sätt slippa ta de där blockflöjtslektionerna i ettan med konsekvensen att hon var den enda nybörjaren i tvåan. ...och mamman ville ju inte sitta själv med farbrorn från Kommunala musikskolan, så det blev aldrig någon blockflöjt och påföljande karriär inom musiken. Tänk så annorlunda livet kunde tett sig som rock-mum med tatueringar, nanny i turnébussen och barn med namn i stil med Peachblossom, Texas och Billy. Jag skulle nog förstås ha saknat mina syltburkar och potatislandet...

Tweet